Hej vänner!

Klockan är 5:21 och jag och katten är pigga och vakna. Nu står han på musmattan och vägrar flytta på sig. En anledning till att jag gick upp var att jag hörde att han spydde i hallen. Så jag gick upp och fixade detta och sedan var det ingen idé att gå och lägga sig.

Utanför sjunger en taltrast som tokig och månen är nästan full och lyser starkt som en lampa. Men det ljusnar ute och det skall visst bli en fin förmiddag. Mot kvällen skall det visst bli sämre om jag förstod SMHI rätt. Det skall visst regna lite vilket inte gör så mycket. För jag har blivit lite allergisk på gamla dar. Det trodde jag inte man kunde bli. Men jag är täppt i näsan och det svider lite i ögonen. Vad jag är allergisk emot vet jag inte. Kanske pollen, katter eller kvalster. Men det är inte värre än att jag står ut. Det får bli en krämpa bland andra krämpor. Ty i min ålder börjar man få krämpor. Själv har jag ett knä som gör lite ont. En tå som också gör ont ibland. Dessutom måste jag pissa lite väl ofta. Samt har alltså numera lite allergiska besvär. Annars mår jag bra och känner mig rätt ung och pigg. Det är ju mycket som fungerar rätt bra också. Med tanke på att grejerna jobbat på i 65 år och rätt många månader, så får man vara tacksam. Man är som en tändkulemotor. Lite besvärlig att starta. Men sedan tuffar den på.

Jag såg att man gratis kan gå in på Kungliga bibliotekets hemsida och läsa dagstidningar som getts ut sedan 1800-talet fram till nu. Så jag gick in och kollande lite på Dagens Nyheter från 1954 som är mitt födelseår. När man gör det så blir man påmind om hur många år man faktiskt levt och hur annorlunda Sverige var då. När gubbarna ännu hade hatt på huvudet och sallad var något onödigt grönt, som man pillade bort. När varje klassrum hade en tramporgel och där ”du klara sol gick upp” hur jävla regnigt det var. Då statsministern alltid hette Erlander och finansministern alltid Sträng och dessa omvaldes vart fjärde år. När farsan körde Volvo Amazon och ingen jävel åt sushi.

Det jävla viruset fortsätter ta livet av folk. Värst drabbas oftast de som är äldre än jag är. Men även andra ligger ibland löst till. Det är en ledsam och sorglig historia. Jag läste att storljugaren i Vita Huset sagt att han förstått att vi i Sverige lider. Det har han ju faktisk rätt i. För de flesta av oss är mycket ledsna över att människor dör av detta virus. Men varför vi skulle lida mer än andra, begriper jag inte. Jag tror till exempel att folk i New York lider lika mycket som vi gör. För där har ju betydligt fler dött än här i Sverige. Jag tror att alla med hjärta i kroppen lider av det jävla eländet. Men det ouppfostrade stolpskott som är USA:s president verkar mer bekymrad över att ekonomin går dåligt och över de kostnader denna pandemi medför. Han är visst mer populär än någonsin förresten. Vilket gör mig både förvånad och lite ledsen. Men nu får jag sluta tjata om detta.

Det är förresten fint att de som nu får slita i sjukvården och åldringsvården på grund av pandemin blir uppmärksammade och får höra hur viktiga de är. Nu hoppas jag bara att när det är över, detta leder till att de får den lön de förtjänar. För jag har länge tyckt att lönesättningen i samhället har varit orättvis och åt helvete fel. Men det hoppas jag rättas till nu. När man förstår hur viktigt det är att det gemensamma fungerar och är en tillgång för alla som behöver vård och annat stöd, när det skiter sig. Som de tre musketörerna sa: ”En för alla. Alla för en.” För man bör hjälpas åt när det är besvärligt. Betala sin skatt och sköta sig  och se till att det är någorlunda rättvist. ”Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt” och jag tänker inte ge upp.

Nedan utsikten från mitt fönster.

Glad påsk

Peter