God kväll vänner!

Igår var jag på en utflykt med Lasse och kollade på fåglar. Det var en fin dag och vi såg de fåglar vi planerat se. Det sista vi gjorde var att åka till ett ställe där vi stod i ett skogsbryn och såg ut över ett fält. Då hörde vi båda ett högt pip. Men ingen av oss såg var pipet kom ifrån. Vi spanade och spanade, men den som pipit syntes inte till. Ingen av oss kunde heller avgöra vem som pep på detta sätt. Vi hörde sålunda ett högt pip vars upphov förblev en gåta.

Man får vara glad att man inte bor på Irland och där får höra ett högt skri. För där tror man att detta kommer från kommer från en Banshee, som varslar om att någon skall dö. Men inte genom höga pip. Så det höga obestämda pipet oroar mig inte. Om det varslar för något så är det sannolikt inget otäckt.

På Irland tror folk förresten ofta på det övernaturliga och vidskepelse. Inte bara genom att  vara katoliker, utan också genom att tro på älvor. Fast på Irland är inte älvor tjejer som dansar i dimman om kvällen. De är liksom ett folk som lever i sin egen värld och ibland kommer in i vår värld. Det finns platser där älvorna har portar, som gör att de kan komma in till oss. Om det till exempel står ett ensamt träd på en höjd med horisonten i bakgrunden så är det ofta en port mellan världarna. Man bör inte störa älvorna genom att förstöra deras portar och vägar.  Då är det bättre att bygga eller dra vägar där man inte stör.

Men älvorna på Irland är inte någon sorts småfolk med vingar. De kan vandra runt i vår värld utan att väcka uppståndelse. När jag en gång var på Irland förklarade en guide att de var i vår värld, men inte en del av denna. Något som låter lite fint, men samtidigt obegripligt. De påminner om Vittra som man talar om i Norrland. De lever ju också i en värld bredvid vår och ser ut som oss. Men har egna vägar som heter vitterstråk som man bör ge fan i att bygga på.

På Gotland trodde man ju förr på ”Di sma undar jordi”. De är visst någon sorts småfolk som bor under jorden. Men de bor visst inte bara på Gotland. För jag fick lära mig att aldrig slå ut hetvatten på backen, utan att varna småfolket när jag var barn. Det gör jag fortfarande. Kanske var det en sådan liten figur som pep till när jag och Lasse tog fram tubkikarna. Vem vet?

Ett annat väsen som ställer till det är skogsrået. Hon är ju en lurig tjej som lockar killar vilse i skogen och ut på dåligheter. Om en kille ligger med henne snor hon hans själ. Han går runt vilse i pannkakan resten av livet och vet varken ut eller in. Man vaknar i mossan själlös efteråt  och tänker: ”hur fan gick det här till”?


Peter