Hej vänner!

När jag var barn fanns det flickböcker och pojkböcker. Det fanns till och med bokserier där ryggarna på tjejernas böcker var röda och killarnas var gröna så man inte skulle ta fel. Hade man blivit påkommen med en röd rygg hade farsan blivit orolig. Men det fanns böcker som inte hade tydlig märkning som ändå inte var för killar, som Kulla-Gulla. Tjejerna fick också läsa hästböcker. Det fick inte killar. Även om man som kille hade gillat hästar hade man inte fått läsa hästböcker. Det fanns tydligen också spännande böcker om en tjej som hette Kitty som man heller inte borde läsa.

Speciella pojkböcker var böckerna om Hjortfot och Tvillingdeckarna. Vidare fick man som kille läsa om Biggles skrivna av kapten W.E. Johns. Det är nog tveksamt om kapten W.E. Johns finns på riktigt och har skrivit alla böcker om Biggles. För då hade han skrivit över 90 böcker mellan 1932 till 1999 vilket hade varit rätt bra jobbat.

Men det fanns böcker som var okej att läsa oavsett kön. Som Astrid Lindgrens böcker. Även som kille kunde man läsa om Bullerbybarnen. Pippi Långstrump och Mio. Astrid stod liksom över könsgränserna och kunde läsas av både pojkar och flickor. Hennes tjejer är ofta starka och företagsamma. Killarna är ibland det. Men ofta är de lite känsliga och rädda. Jag menar Pippi kan ju slänga upp poliser på taket om hon vill och verkar inte bekymra sig så mycket. Men Mio och lillebror Lejonhjärta är egentligen rätt känsliga och rädda men tvingas bli tuffa.

Astrid Lindgren fick aldrig Nobelpriset, konstigt nog. I den akademi som då bestämde satt en mallpropp till gubbe som hette Artur Lundkvist, som numera väl nästan är bortglömd. Han tyckte att Astrids böcker var dålig litteratur och motarbetade att hon skulle få Nobelpriset. Uppenbarligen förstod han inte på barn. Numera är det ju inte mycket kvar av akademin. Fast en och annan mallpropp finns ju kvar.

Peter