Hej vänner!

Jag har gått en promenad till en tjärn som finns på denna ö. Det är ett fint och lite mystiskt ställe. Det skall visst finnas någons sorts fisk som heter ruda i denna tjärn. Det kanske det gör. För ibland kan man se att det blir ringar på vattnet som när en fisk slår. Men det kan vara något annat. Helt säker bor det någon sorts mystiska väsen vid denna tjärn. Antagligen älvor och vättar. Men som sagt, eventuellt också rudor.

Jag hörde på radio hur små barn grät och ropade på sin mamma och pappa. Det hade tydligen skiljts från dessa när familjen försökte ta sig över gränsen mellan Mexico och USA. Nu har man tydligen ändrat på detta och sätter barnen i samma fängelse som deras föräldrar. Men det är visst oklart hur man skall lyckas hitta och sammanföra de barn som nu sitter i läger med sina föräldrar. Jag undrar vad det är för människor som sliter gråtande barn från sin mamma och pappa. Det finns sådana människor. Tråkigt nog så finns det sådana människor.

Här på ön är det alldeles stilla. Vimplarna hänger på flaggstängerna och det känns att vi

väntar på den blåst som skall komma. Det är alltså lugnet före stormen. För det är en storm på väg. Det känns lite spännande även om det är en rätt måttlig sommarstorm och inte en höststorm med all dess kraft. Jag är sällan orolig eller rädd för naturens krafter. Men människors ondska kan skrämma mig. När jag tänker på det så känner jag som det står i psaltaren:

Mitt hjärta grips av ångest,

dödsskräck faller över mig.

Jag darrar av fruktan,

jag överväldigas av fasa.

Om jag ändå hade duvans vingar!

Då flög jag bort för att finna ett bo.

Långt bort skulle jag fly

och slå mig ner i ödemarken.

Snabbt skulle jag söka ett skydd

mot vinande vind och storm.

Jag borde inte läsa nyheterna antagligen. För jag blir bara ledsen och arg av dem. Ju äldre jag blivit, desto känsligare är jag. Det är jobbigt och jag börjar också tycka att det vore bra att ha duvans vingar och slå mig ner i ödemarken. Det är ju nästan det jag gjort när jag befinner mig på denna ö i havet. Men nyheterna besvärar mig betydligt mer än att det blåser mer än lagom. Men nu är stillheten ute nästan total. Inte ett blad rör sig. Inte ett strå böjer sig. Jag tänker på små barn som gråter efter sin mamma och pappa.

Nedan bilder från dagen promenad. Den lite trista gulbruna blomman är faktiskt en orkidé som heter nästrot.