Hej vänner!

Det har varit en grå, blåsig och regnig dag här på Gotland. Jag gick en liten promenad på förmiddagen men sedan har jag varit inne hela dagen. Det har faktisk varit rätt trist. Som jag tidigare berättat läser jag en bok om människans utveckling i Europa skriven av Karin Bojs. Det är en mycket intressant bok om vad som har hänt de som bott på denna kontinent. Nu är jag framme vid den tid då jordbruket började. Numera verkar det fastlagt att det var en grupp med människor från Anatolien som bredde ut sig över Europa och tog med sig kunskapen om hur man odlar och håller tamdjur. Men jägarfolket bodde kvar och fortsatte med sitt i skogarna. Men man har med hjälp av dna nu sett att det var två olika folk som ägnade sig åt jordbruk eller de som fortsatte med jakt.

Det verkar också som en anledning till att man började odla sädesslagen var inte att man avsåg göra bröd, utan mera att man kommit på att det gick att göra öl av dem. Man har tydligen hittat stora lerkärl som innehöll rester av öltillverkning. Man kokade visst också gröt ibland när man var hungrig. Men stenåldersgubbarna tyckte att det var slöseri, gissar jag. För vem fan vill ha gröt när det finns öl.

En annan bra sak med att folk blev bönder var att de blev kompisar med katter. För när man lagrar spannmål kan man ge sig fan på att mössen hittar det och käkar upp och förorenar i magasinet. Men katterna upptäckte att det fanns gott om möss där människorna bodde och kom dit och började jaga bland den lagrade säden. Det tyckte naturligtvis människorna var hur bra som helst. Så de blev kompisar med sina morrhårsförsedda kamrater och klappade dem och såg till att de hade det bra. Men katterna blev väl egentligen aldrig domesticerade som hundar eller hästar. De fortsatte leva sina liv i vår närhet så länge det fanns möss eller de bjöds på annat att käka. Men riktigt tama blev de aldrig.

Folk brukar ibland bli imponerade av att min katt ibland följer mig och kommer när jag ropar på honom. Då brukar de säga "att han ju är som en hund". Men det är han egentligen inte. För får han annat och viktigare saker att tänka på så struntar han i mig. Och vill han inte gå in så stannar han ute oavsett vad jag tycker. Han lever liksom bredvid mig och vi är nära vänner. Men det är liksom ingen maktrelation där den ene bestämmer över den andre. Bortsett från att han bestämmer när det skall serveras käk, när han skall gå ut och när han vill bli klappad. Vad gäller sådant har jag inget att säga till om. Även i övrigt ger han fan i vad jag tycker så länge jag sköter mig.


Peter