Hej!

Jag vänjer mig aldrig vid ondskan. Jag menar att nu när man levt så länge och sett och hört så mycket jävelskap skulle man liksom bli luttrad och van. Men det blir jag aldrig. En svårighet med ondskan är att den är så in i helvete dum. Och att dumheten är så enögd. Kommer ni ihåg Polyfemos. Det var den dumma jävla enögda cyklop som stängde in Odysseus och hans män i sin grotta. Tanken var att han skulle käka upp några av fångarna varje dag. Men den mångförslagne Odysseus överlistade honom och hans kompisar. Inte på grund av cyklopernas enögdhet utan på grund av deras oförmåga att ha mer än en tanke i huvudet samtidigt. Och dessutom en dum jävla tanke. Nu har alltså några mördarjävlar slagit till och mördat i guds namn. Om nu gud finns och är så stor som det tjatas om, borde han väl kunna straffa de som han är sur på utan hjälp av några fanatiska idioter. Men tydligen tror en del att gud är så svag och handikappad att han behöver hjälp med att mörda de otrogna och syndiga. Han måste skicka några jävla losers med maskingevär för själv är han oförmögen att skicka minsta blixt, för att straffa de som han tycker borde straffas. Men nu är det sannolikt så att gud inte finns och att religioner är ett jävla påhitt. Men om någon vill tycka annorlunda så får han eller hon tycka det för mig. Bara han eller hon ger fan i att mörda eller förfölja de som har en annan uppfattning. Men den välmenande tanken att alla uppfattningar skulle ha samma värde håller jag inte med om. En del idéer är helt enkelt hur jävla dumma som helst. Som Galileo Galilei sa: ”Jag känner mig inte tvingad att tro på att den Gud som gav oss sinnena, förnuftet och intellektet, förväntar sig av oss att vi skall avstå från att använda det”. Själv känner jag mig inte tvingad att tro alls och upphör aldrig att förvånas över hur många som glatt avstår från att använda sitt förnuft. 

Peter