Hej vänner!

Jag läste precis att den ryska tyrannen och diktatorn, kallat de europeiska ledarna som stödjer Ukraina för ”små grisar”. Men det är väl trots allt bättre att vara en ”liten gris” än ett stort jävla svin. På rysk TV hade man tydligen sagt att Sveriges stöd till Ukraina, har till syfte att återupprätta 1600-talets storhetstid. Jag undrar om dessa diktaturens kreatur, för att citera Olof Palme, själva tror på de jävla idiotier, de kväker fram. Men att de finns fullt med ryssar, som verkar tro på vilka jävla dumma lögner som helst är tragiskt. Å andra sidan var det massa tyskar som en gång jublade över vad deras führer vrålade fram, som han led av tarmvred och förstoppning. Jag vet inte om alla trodde på galenskapen. Många jublade nog, för att det kändes fint att stå i massan och jubla med andra.

Det finns ju otäcka experiment där man fått människor på uppmaning från en auktoritet, fått dessa att tro att de med elstötar plågar andra. Många har fortsatt trots att de hör folk skrika att smärta, när testledaren auktoritärt uppmanar dem att göra så. Det finns andra experiment där man fått folk att sluta tro på sina egna ögon, för att anpassa sig till gruppen. Man har till exempel visat linjer, där en är klart kortare än övriga. Om man gör det för en grupp där alla utom en, vet hur det förhåller sig och och ändå säger att linjerna är lika långa, så visar det sig att även den som inte är del av detta lurendrejeri, håller med de övriga. Detta även om det är en betydande skillnad mellan den korta linjen och de längre. Så svårt är det att avvika från gruppen och ha en egen åsikt.

Just människans förmåga att anpassa sig till auktoriteter och tro på dessa även när dessa säger grymma och omoraliska saker, skrämmer mig. Att man gör så när diktaturen hotar en till livet om man avviker, är inte så konstigt. Men att man redan innan dess, som miljoner amerikaner röstar på att auktoritärt apskaft är skrämmande. Får en att tappa tron på mänskligheten.

Jag måste sluta läsa tidningar och ta del av nyheter. För jag blir bara ledsen och förbannad. Det sitter dessutom i flera dagar. Idag läste jag på förstasidan i Expressen om ett antal jävla sjuka knäppgökar, som var anställda inom hemtjänsten. Dessa hade förgripit sig sexuellt, på ett antal äldre damer. Hur fan man kan låta män överhuvudtaget, ta hand om äldre damers intimhygien, är för mig obegripligt. Men att det finns så sjuka människor som ovanstående äckel, är ju också obegripligt. Tyvärr hade samtliga de åtta som visades i Expressen, namn som visade att de kom från Mellanöstern, vilket nog kommer drabba alla män från den delen av världen. Män därifrån kommer väl efter detta, bemötas med misstänksamhet, om de söker jobb eller jobbar inom hemtjänsten. Vilket inte är så konstigt. Men måste vara jävligt jobbigt, för de som är normala i huvudet.

Jag är sålunda på rätt dåligt humör. Det börjar bli besvärligt. Jag försöker låta bli att läsa och höra på nyheterna. Men samtidigt är man ju lite nyfiken på vad som händer i världen, Sverige och på Gotland. Det enda man kan vara säker på är att det inte är något som gör en glad, som händer. Vilket alltså gör mig rätt nedstämd. På söndag är det årets mörkaste dag. Årets mörkaste dag i ett av jordens mörka år. De jävla krigen bara fortsätter och de totalitära idéer som är det jag tycker allra sämst om i världen, drar segrande fram. Som apokalypsen fyra ryttare som drar de fram i galopp och sprider krig, svält, galenskap och dumhet.

Men taxen Stefan är nästan alltid glad. Häromdagen fick han en ny leksak. Han blev jätteglad och fortfarande tycker han den är toppen. Det är en liten tygtax som piper, som han fick av en kompis och han blev som en liten unge, som får en ny leksak. På morgonen ville han bara gå ut en kort sväng och hade bråttom hem. Uppenbarligen tänkte han på sin nya leksak. När han kom in, fick jag säga åt honom att stanna. För han får inte rusa in, innan jag torkat av tassarna. Men nu var det svårt. Han såg ut som han väntade på start i ett hundrameterslopp. När jag sa att han fick springa, for han iväg och sedan gick han runt med sin nya leksak och pep. Undra hur länge den kommer hålla. Inte så länge gissar jag. För han är inte så rädd om sina leksaker. Men det är kul att se honom så överlycklig när han får en ny. Precis som ett litet barn, som sagt. Jag kan inte tolka hans beteende som något annat än glädje och jag blir också glad av att se honom vara så lycklig.

Annars har det varit lite jobbigt, för Stefan har epilepsi. Han får som tur är, anfall väldigt sällan. Oftast går det flera månader emellan och de vara bara någon minut. Nu fick han ett när det bara gått 10 dagar sedan det senaste och jag blev orolig. Så jag gick till veterinären med honom. Men precis som tidigare tyckte de att man skulle avvakta med medicinering, så länge det är så sällan han får anfall och så länge de är så korta. Det är jobbigt och otäckt när det sker. Men efter en halvtimme är han precis som vanligt igen. Så jag hoppas det inte blir värre. För medicinen har ofta rätt trista biverkningar. Men vi får se. Man får ta en dag i taget.

Det är dags att läsa julevangeliet. Läs då 1917 års översättning. För den är bättre än den senaste. I den nya står det att kejsar Augustus utfärdade inte ett ”påbud”, utan en ”förordning”. Låter som Augustus var en jävla byråkrat. Kejsare skall utfärda påbud och inte någon fånig förordning. Men bäst är ändå översättningen till älvdalsmål. Det kan ni lyssna på här: https://www.youtube.com/watch?v=49wyVPt7L-U.

Det blir ingen vit vinter i södra Sverige tydligen. Men som kompensation kan ni läsa dikten Snöbrev av Werner Aspenström. Jag tycker den är så fin och vacker:

Snöbrev

Ett brev sänder jag dig nu
syster på den blå verandan
ett brev skrivet i snö
med svar på dina många frågor.
En häst och en ryttare av snö
skall bära det till din dörr.

Det är sant att slätten är smärtsamt fri
och att konungen är sträng i sin tystnad.
Ge mig ett berg och ett eko säger rösten
om en mild horisont ber ögonen ofta.
Din oro syster är ändå för stor:
fågeltorn kan resa sig på dessa fält
och vita duvor korsa nattens dimma
minnen bygga sina grottor drömmar
tända sina lyktor.

Det är rätt det du frågar om vinden.
Ofta lockades vi ut av misstag
någon hörde steg någon röster.
Alltid var det samma skärande vind
som blandade snö med snö.
Dagen kan därför bli lång men de som väntar
har alltid sin väntan tillsammans
de vakna delar sin vakenhet de sovande
har stämt möte i sin sömn.

Det finns naturligtvis värme mellan oss
fastän vi har blivit snömänniskor
en lägereld som vi sträcker händerna mot
om den också inte brinner med lågor.
De som länge levat under valv av frost
kan plötsligt lyftas liksom av en våg
kan genomströmmas av en okänd kärlek
en oerhörd koral som blodets tunna orgelpipor
aldrig lät dem höra.

Ett brev skriver jag till dig
syster på en blå veranda
en hälsning att jag tänker stanna
att jag kanske aldrig återvänder.
Jag har druckit ett vin av snö
jag älskar en kvinna av snö.
Av snö är ryttaren och hästen
som nu bär brevet till din dörr.

Peter