Hej vänner!

En liten berättelse.

Så hade han för säkert 100:e gången stått och sagt att den döde var av jord kommen och åter jord skulle bliva. Det kändes okej att säga. Men att stå och lova evigt liv, när man innerst inne inte trodde på något sådant, hade börjat kännas rätt jobbigt. Men det var väl inte det värsta. Utan att han varje helgdag stod och predikade om en gud, han inte trodde på längre. Ibland till och med lovsjöng han denne obefintlige herre i himlen. Nu var han snart pensionär och tänkte stå ut de månader som var kvar till pension. Men han kände numera som han lagt ner ett helt arbetsliv, i en verksamhet som han nu kände som den bestod av påhitt och vidskeplighet. Sedan nu rätt länge kände han sig falsk och lögnaktig, när han predikade och föraktade sig själv när han läste trosbekännelsen. För han var säker på att varken jungfrufödsel eller evigt liv, var något för en vettig människa att tro på. Han kände också visst självförakt, över de gånger han stått och svamlat över teodicé-problemet. En allsmäktig och gud, som inte gör något åt världens ondska är antingen, kraftlös, lat eller ond själv. Så det är tur att han inte finns, tänkte han. För då skulle jag varit jävligt förbannad på honom. Nu var han mer sur på de som lurat in honom på detta yrke. Han kände skuld över att han under nu många år fått konfirmander att tro på det, han själv sedan rätt långe tvivlat på. Han kände skam över att han inte hoppat av tidigare, utan fortsatt sprida ett budskap, som han sedan länge kände som det var osant och falskt. Den senaste tiden hade det känts lättare. För nu tvivlade han inte längre. Nu var han säker på att någon gud i himlen inte fanns. Ingen skapare, inget himmelrike, ingen som det skulle döma levande och döda.

Sedan hans fru dog i den bröstcancer, som gud tydligen i sin allsmäktighet tycker vissa kvinnor skall dö i, hade han känt som en dimma av meningslöshet omgett honom. Han steg upp, åt frukost, gjorde sitt jobb och såg på TV och gick och lade sig. Predikningarna var gamla repriser där han ändrade några ord här och där. Inte för han trodde att någon kom ihåg att han sagt samma saker för några år sedan. Det hade inte varit något att lägga på minnet redan första gången. Floskler och ologiska fånigheter, till tröst för de troende.

Nu hade biskopen bestämt att de som skulle gå i pension skulle bjudas på en resa till det heliga landet och få se de platser som de så ofta predikat om på söndagarna. De skulle se Jordanfloden, Genesarets sjö, Nasaret, Betlehem, gå Via Dolorosa och lite annat. Han hade tänkt tacka nej. Men en präst i grannförsamlingen som hette Gunvor övertalade honom att följa med. För hon var också bjuden på denna resa för blivande pensionärer och ville gärna att han kom med.

Redan på flygplatsen hade det börjat köra ihop sig. Han var nämligen lite flygrädd och tagit en rejält glas whisky på Arlanda redan på morgonen, för att lugna nerverna. Gunvor hade följt med och stöttat honom. Hon var rätt säker på att flygplanet inte skulle störta. Men för säkerhets skull föreslog hon att de skulle be gud skydda dem under resan. Då spriten redan gjort honom rätt avslappnad och lite hämningslös så sa han. ”Be på du som tror på sådant”. Gunvor tittade på honom med stora ögon och bad honom repetera vad han sagt. När han gjorde det, så såg hon chockad ut och tänkte gå därifrån. Men så ångrade hon sig och bad honom berätta varför han sa sådana, för präster i svenska kyrkan, förbjudna saker. Så han berättade om hur han tidigare kämpat med tvivel och nu kände sådan lättnad över att vara säker på sin sak. Ingen gud, ingen jungfrufödsel och inget evigt liv. Inget gående på vatten eller utdelning av några fiskar och några bröd till massa människor. Ingen guds son, utan en vanlig människa som predikade och sa mycket bra, men en del obegripligt. Gunvor lyssnade och även om hon var i grunden rätt upprörd så var hon präst och van att lyssna på folk i religiös kris. Dessutom hade han tagit i en rejäl virre till och det började märkas.

De satt bredvid varandra på planet och när de lyfte, höll han henne i handen. Sedan somnade han och lutade sitt huvud mot henne. När de landat och placerats i bussen, berättade en guide hur den kommande veckan skulle se ut. Det var utflykter varje dag och att det av säkerhetsskäl, var noga att de höll ihop och inte gav sig iväg på några egna promenader.

Dagen därpå gick resan till födelsekyrkan. Där var präster av alla slag som tydligen var osams om vem som var den som var den rättmätiga väktaren av denna heliga plats. Katolikerna var sura de ortodoxa. De ortodoxa var sura på kopterna. Alla var sura på några hysteriska amerikaner från sydstaterna, som pratade högt och hysteriskt i det heliga rummet, där krubban en gång skulle stått.

Han tröttnade på alltihop och gick och satte sig på en bänk. Men så kände han att han behövde hitta en toalett. Han började gå runt och leta efter en sådan. När han inte hittade någon började han bli desperat och till slut gick han in i en trädgård och ställde sig bakom ett träd. Just när han fått fram den, kom en dam ut i trädgården. Hon skrek som hon sett ormen i paradiset. Det kom polis och militär och blev ett jävla liv. Sedan togs han med till ett häkte. Där blev han sittande. När han inte dykt upp efter två timmar, åkte bussen tillbaks till hotellet utan honom.

Dagen därpå blev han utsläppt. Han började gå längst vägen. Om han gick åt rätt håll hade han ingen aning om. Det fanns inte heller någon att fråga. Men så mötte han en gammal kvinna som han frågade om vägen. Hon förstod nog inte vad han menade, men pekade österut och sa Damaskus. Så han förstod att det var där denna väg slutade. Han satte sig på en sten och kände sig uppgiven. Då kommer det en taxi och stannar. Lättad kliver han in och säger Jerusalem och namnet på hotellet. Chaffisen säger ”jaha, då kör vi väl dit”. Han blir milt sagt förvånad över att någon kan prata svenska utan brytning. Han frågar hur det kommer sig, men får inget svar, mer än att det är bra att kunna. När de kört en stund frågar chaffisen om han vill köpa en flaska vatten. Så han köpte en flaska franskt mineralvatten av honom och stoppar ner i ryggsäcken.

Då han kommer fram till hotellet så blir det en väldig uppståndelse. För man hade trott att det hänt honom något allvarligt. Ambassaden var informerad och han var efterlyst i hela Israel och dess grannländer. Hans kollega Gunvor grät av glädje och kramade honom. Hon berättade att hon och andra bett för honom och nu tackade hon gud, för att han kommit tillbaka oskadd. Han berättade att upplevelsen hade varit rätt traumatisk och han nog skulle få svårt att sova ensam på natten, om han inte fick någon att hålla i handen. Så efter kvällsbönen och han när duschat och gått och lagt sig, knackade det på dörren och Gunvor kom in i nattlinne och lade sig bredvid honom. Då kom han på att han hade kvar vatten i flaskan, han köpt av taxichauffören. Vilket passade bra för han kände sig törstig och vattnet i kranarna var inte rekommendabelt att dricka. Så han slog upp ett glas ur flaskan han köpt. Men det var inte längre vatten, utan vin!

Peter