Hej vänner!

Det var partiledardebatt på TV igår. Jag såg inte den, för jag hade annat för mig. Det kanske var synd. För jag förstår att det var en värdig tillställning, där man i demokratisk anda, ödmjukt lyssnade på varandras argument, utan att avbryta, förenkla eller medvetet missförstå dessa. Just förmågan att lyssna och försöka förstå, den vars uppfattning man inte delar, är ju det som brukar göra dessa debatter så värda att se. Den strävan att tillsammans hitta lösningar på de samhällsproblem, som just söker sin lösning. Som kampen mot den organiserade brottsligheten, förstärkning av försvaret, den bristande integrationen och konsekvenserna av denna, klimatet och miljöförstöringen. Allt frågor som jag nu gissar debatterades värdigt och där man lyssnade på varandras argument och utan känslomässiga överdrifter, påpekade de svagheter i dessa argument, som man tyckte sig se. Allt i förhoppning att komma till en bra kompromiss i konsensus. Eller om detta misslyckades, ändå tacka för en god debatt, från vilken man trots sina olika uppfattningar, skildes som vänner. Det är just våra politikers förmåga till den typen av värdighet, som inger så stort förtroende i en farlig tid.

Idag släpptes de överlevande ur den israeliska gisslan och de fick komma hem till sina föräldrar och vänner. Samtidigt släpptes en massa palestinier, som fick komma hem till sina föräldrar och vänner. Det blev alltså åtminstone ett tillfälligt slut, på ett helt onödigt krig som kunde avslutats mycket tidigare, om folk hade vett i skallen. Nu fick en massa helt oskyldiga människor betala priset för denna galenskap och orgie i krig och mord. Ett krig som bara hade förlorare. Så jävla meningslöst och onödigt.

Jag läste om en hemsk sak i dagens DN. Det handlade om en ny rapport författad av 160 forskare från 87 universitet i 23 länder. Den visade att klimatförändringen nu passerat den punkt där samtliga korallrev nu kommer dö och försvinna för gott. Det skulle innebära att en fjärdedel av allt liv i havet skulle dö ut. Bortsett från det hemska att en hel ekologisk nisch fylld av vackra och spännande arter kommer försvinna, så blir det synd om den miljard människor som försörjer sig på att dessa korallrev finns. Att mina barnbarn aldrig kommer kunna dyka runt och se dessa revs skönhet är också tråkigt.

Den där rapporten menade också att vi snart når den punkt där Amazonas inte längre kan återhämta sig. För det sker när den globala uppvärmningen når 1,5 grader över förindustriell tid. Då vi nu är på 1,4 graders högre temperatur, är det kanske försent att stoppa denna utveckling. Enligt den här rapporten, ligger vi också nära den punkt när havsströmmarna riskerar kollapsa. Något som kommer göra det rejält kallt här hos oss och orsaka monsuner på andra ställen och göra stora områden obrukbara. Nu kanske ni tycker att det är att måla fan på väggen. Men korallreven dör just nu framför våra ögon. Om någon sagt att så skulle ske för 50 år sedan, hade nog ingen trott på det. Även om aldrig så många seriösa forskare varnat för en sådan utveckling.

En som aldrig gav upp var Jane Goodall som dog för några veckor sedan. Det var ju hon som studerade våra kusiner chimpanserna och deras göranden och låtanden. Hon visade till exempel att de använde pinnar som redskap och käkade upp andra djur, om de fick en chans. Jag läste att hon efter sina studier inte gillade chimpanser något vidare. Att hon tyckte de var bråkiga och inte särskilt snälla. Hon gillade hundar bättre. För de var snälla och lojala djur. Chimpanserna var för lika oss, för att tycka riktigt mycket om. Speciellt chimpanskillarna kunde vara för jävliga. Men hade hon studerat dvärgchimpanserna (bonoboerna) hade hon nog gillat dem bättre. För där bestämmer honorna och det sociala samlivet består mest av sex och inte av aggressivitet, som hos den vanliga chimpansen. ”Make love not war” som dvärgchimpanserna säger. Hur som helst var Jane Goodall en kvinna att gilla. Både som forskare, miljökämpe och aktivist. Dessutom tyckte hon illa om USA:s nuvarande president och tyckte han var helt dum i huvudet. Även det gör henne värd att beundra och minnas.

”Hur har du det annars”, kanske ni undrar. Jo, tack ganska bra, får jag väl svara. Lite ont i en fot, diverse krämpor och sjuttioett år gammal. Annars är det väl rätt okej. Taxen Stefan verkar också må fint och verkar glad. Men han har blivit väldigt hungrig sista tiden. Äter snabbt upp sitt käk och vill gärna har mer. Kommer bärande på sin matskål och tittar på mig med vädjande ögon. Men taxar får inte bli tjocka. För då ökar risken att de får problem med ryggen. Så jag kollar vikten på honom rätt ofta. Nu ligger han en bit över matchvikt och då kan han vädja bäst han vill. Om han verkar riktigt hungrig trots att han fått rejält med käk, så brukar jag ge honom torrmat. Om han inte äter det, så vet jag att han nog är mera sugen än hungrig. För torrkäk äter han bara när han är rejält hungrig. Då knaprar han i sig det och ser sur ut. Annars får det ligga kvar i skålen i väntan på något bättre.

Egentligen skall han ligga i sin korg på nätterna. Men det ger han fan i. Han har gett sig fan på att sova i sängen och jag orkar inte bråka om det mer. ”Gå och lägg dig i korgen”, säger jag. Men det bryr han sig inte om. Så nu ligger han och vräker sig bredvid mig. Han sover ofta på rygg dessutom. Säkert bara för att ta större plats och trängas. Så det är tur att han inte är en irländsk varghund.

Peter