Hej vänner!

Den 9 november 1989 föll Berlinmuren. Då var jag 35 år. Så i nästan halva mitt liv hade denna mur funnits och låst in människor som i ett fängelse. De som försökte fly sköts ihjäl. Den siste som sköts ihjäl när han försökte fly var Chris Gueffroy som var 20 år. Han dödades den 6 februari 1989.

De flesta var väl glada när den förbannade muren föll. Men Lars Ohly som några år senare blev Vänsterpartiets partiledare grät visst. Han hade ju ganska nyss sagt att de partimedlemmar som kritiserade ofriheten och förtrycket i Ötstyskland ”spred borgliga lögner” om jag minns rätt. Vänsterpartiet hade också till sina partikongresser bjudit in de av Sovjetunionen tillsatta partiföreträdare, som med hemlig polis och rädsla förtryckte sina landsmän. Även företrädare för tyrannen Ceaușescu i Rumänien hade varit varmt välkomna.

Nu tycker väl ni att det där är historia och inget att älta 35 år senare. Men det är en del av min historia och mina minnen. Som nog har påverkat mitt tänkande och sett att se på världen. För jag gillar inte några ideologier som bygger på totalitära idéer, vare sig de säger sig ligga långt till höger eller långt till vänster . Jag tycker dessutom att den bilden är felaktig. För det är väl mer som en orm med två huvuden där de med totalitär-idéerna försöker bita varandra. För de är så nära varandra. Så att ha nazistiska eller stalinistiska rötter är jävligt dåligt, i mina ögon. Inget att samarbeta med. Det finns ju bättre alternativ.

Jag gillar ju demokrati. Inte minst vår representativa demokrati. För ibland känns det som man glömmer bort att våra politiker är representanter för folket. Så när vi uttrycker oss överlägset eller föraktfullt för dessa valda representanter för Sveriges folk så är de dess väljare vi behandlar på det sättet. Det är klart man kan bli besviken och arg på att folk röstar på sådana vi ogillar. Som fattar beslut som vi kanske ogillar ännu mer. Men det är ju en förutsättning för demokratin att det blir på det sättet. För folk tycker olika och det skall vi nog vara glada för. Man skall var glad för det och att det finns en opposition till de egna idéerna, yttrandefrihet och en fri press, som alla säger att du har fel. Fast ibland tycker jag det verkar som en del människor egentligen bara tycker det är dumt. Att diktatorer och blivande diktatorer tycker så är ju inte så konstigt. Men när företrädare för demokratiska partier i Sverige kallar politiska motståndare för ”idioter” och sådana invektiv, som en värsta amerikansk president, tycker jag det är jobbigt. Då får man ta mig fan skärpa sig.

Nu har jag skrivit om politik. Fast jag lovade mig själv att låta bli. Här skulle bara var dikter och berättelser och annat som ingen kunde reta sig så mycket på. Men för mig är liksom vår styrelseform liksom helig på något sätt. Så när jag tycker man uppträder respektlöst och ovärdigt inför denna blir jag småsur och känner jag måste försvara den. För den är ju som Winston Churchill sa: den ”sämsta statsformen, bortsett från alla de andra.” Men den är mycket skörare än vi tror och om vi inte aktar oss, så kan det vi nu tycker är självklart försvinna.

Idag kommer det bli en varm dag och jag funderar på att åka och bada i havet. Men först skall jag och taxen Stefan gå ner och hälsa på hans kompisar. För det gör vi nästan varje morgon. Det tycker han är kul. Han gillar förresten att bada och om det inte är några alger vid stranden kan han få göra det. Förresten har han ätit dåligt i några dagar. Vilket har hänt tidigare och gått över. Men jag blir alltid orolig för att det är något som är fel. Men får han något han verkligen gillar så slinker det minsann ner. Men den vanliga burkmaten kan plötsligt bli helt oätlig. Om den inte kryddas med lite leverpastej eller frikadeller. Då kan den vara rätt okej. M säger att han säkert kommer äta när han blir hungrig. Men jag tycker det är jobbigt när han inte käkar, även om han verkar må rätt bra ändå och inte går ner i vikt. Jag vet att jag är löjlig. Men sån är jag efter snart 71 år och det är bara att stå ut med.

Peter