Hej vänner!
En jobbig sak med att vara Peter, är att jag är så förbannat disträ. Det har jag i och för sig alltid varit, så det har inte bara med åldrandet av hjärnkontoret att göra. Men det har inte blivit bättre på de senaste åren. Det är inte sådant som fakta och kunskaper på ett mer allmänt plan jag glömmer. Sådant kommer jag oftast ihåg. Även om jag ofta har svårt att plocka fram det. Vilket är jobbigt när man löser korsord. Man vet precis vad som svaret är, men det är lögn i helvete att få fram det.
Men det som är riktigt jobbigt, är att jag har så svårt att minnas sådant som vad människor heter och mer personliga fakta, som födelsedagar och sådant. Vilket är pinsamt och ställer till det. Jag kan till exempel träffa en person som jag jobbat med och vars namn varje normal människa säkert skulle komma ihåg. Men för mig är det ofta helt blankt i skallen. Så kommer jag gående med M och träffar en stackars människa, som säkert förväntar sig att bli presenterad för M. Så blir jag förvirrad stående och ser dum ut. Så för att det inte skall bli värre, så antyder jag att de har träffats tidigare som jag minns det och börjar prata om något annat. För jag kan inte förmå mig att säga: ”hej, kul att träffas igen. Men vad fan du heter, har jag glömt bort”. Jag har försökt använda mig av minnestekniker. Men det har inte hjälpt ett dugg. Det här är ju ett funktionshinder som jag burit med mig genom livet och vid ett flertal tillfällen ställt till det. Trots att jag vet att jag inte kan hjälpa att jag är på det sättet, har jag ofta känt skuld och skam över denna oförmåga. För jag förstår att jag ibland nog uppfattats som oartig. Så jag får väl avundsjukt säga som Nalle Puh: ”Hur underbart det skulle vara att ha en riktig hjärna, som kunde tala om saker och ting för en.”
Jag har överhuvudtaget svårt att organisera mig i tillvaron. Om jag exempelvis skall cykla till min kolonilott så måste jag ha med mig nycklar till grinden, telefonen, glasögon, plånbok, ryggsäck med långkoppel till taxen Stefan och kaffe, lite mjölk, en macka samt komma ihåg att dra upp gylfen. Hittills har det inte hänt att jag fått med mig alla dessa grejor, utan jag har alltid glömt något. Så är det hela tiden och vad gäller alla sådana situationer. Det jobbiga är när man får goda råd som: ”lägg allt på samma plats så du slipper leta och kommer ihåg”. För för sådana som mig faller det ju på, att det är ju just sådant jag glömmer. Kom jag ihåg det hade jag ju inte haft problemet. För det är ju liksom sådant jag glömmer.
Sålunda är jag en människa som kommer ihåg i stort sätt alla kungar från Gustav Vasa till idag. Men vad det var jag gick ner till affären för att köpa, kan vara helt borta om jag inte skriver upp det. Skall jag exempelvis köpa salt, kan jag komma hem med en massa grejor. Men saltet står kvar i affären. Att sådant händer vid något enstaka tillfälle är det väl rätt okej. Men om det händer ofta, som för mig, är det rätt jobbigt och på något sätt lite pinsamt.
Idag ser det ut att bli en solig och varm dag här i Visby. Jag och taxen Stefan är ensamma här och vad fan vi skall göra idag, har vi inte bestämt. Det är för varmt att gå en långpromenad och varken han eller jag är så förtjusta i att vara solen. Vi föredrar skuggan så här års. Ni som läser denna blogg regelbundet vet att jag inte gillar värmeböljor något vidare. Stefan tycker nog också att det är rätt värdelöst att gå runt och flåsa med tungan ute. Den stackaren har dessutom päls på sig.
Jag är i perioder rätt deppad och orolig över hur det ser ut i denna onda värld. Krig, våld, mord, svält och dumhet överallt, utan slut. Hur fan skall det sluta? Hur fan är det för fel på mänskligheten? Varför låter den alltid de otäckaste, grymma jävla idioterna flyta upp som ett äckligt mögel på sylten? Man kan ju rent tappa livslusten när man tänker på det.
Ibland känner jag som jag tillhör förlorarna. För den natur som varit så viktig för mig, har bara blivit bara mer och mer förstörd under mitt liv. Det finns ljuspunkter. Som att betningen av utsäde stoppades och att örnarna har kommit tillbaka, efter att nästan utrotats. Men själva den grund som den ekologiska väven utgör, har rubbats och balansen är förstörd. I stort sätt varje gång det uppstått en intressekonflikt mellan ekonomi och bevarande av naturvärden, så har ju sådana naturnördar som jag fått på skallen och förlorat i lönsamhetens namn.
Samma sak vad gäller kulturvärden. Som den medeltida stad jag nu sedan rätt länge lever i. Den har alltmer blivit ett nöjesfält och kuliss av en levande stad. Där hyreslägenheter görs om till hotellrum och alla fina små hus köps upp av förmögna personer, som kommer några veckor på sommaren och som sedan står tomma under resten av året. Från september till juni är det som att gå runt på ett nedstängt Skara sommarland innanför murarna. Tyst och nedstängt. Där vi fåtaliga som bor kvar, mest ses som någon sorts oföretagsamma gnomer, som inte har vett att flytta och ge plats för den viktiga besöksnäringen och dess behov av hotell, restauranger och lönsamhet.
Peter
