Hej vänner!

Jag kom att tänka på ett minne. Det var vid den här tiden på året 1983 och min äldsta dotter Emelie var ett år och några månader. Vi var på promenad med barnvagn genom Stockholm och hade gått genom Riksdagshuset på Riksgatan och dess förlängning Stallbron och hade Slottet framför oss. Där satte vi oss på en bänk och vilade. Då kom Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme gående förbi. Han tittade på oss och på lilla Emelie som stolpade runt som ett ettåring gör. Han kom där och gick alldeles ensam och hade inte med sig någon annan. Inte en livvakt från SÄPO så långt man kunde se. Vilket idag känns konstigt. Statsministern tittade på oss där vi satt och han log ett stort och varmt leende mot oss. Som har var glad att se några medborgare sitta i solen, med sin lilla dotter och ha det rätt bra. Det känns konstigt idag att Sveriges statsminister bara kunde komma knallande på stan, utan bevakning. Han kom från Riksdagshuset och var på väg mot Gamla stan eller kanske slottet. Kanske skulle han träffa kungen eller bara gå och fika någonstans. Log gjorde han iallafall mot oss och såg glad ut. Ett varmt, genuint och innerligt leende.

Olof Palme var ju en uppenbarligen högt begåvad människa. Han var också en mycket duktig talare och retoriker. Jag tror att jag och många andra uppfattande honom som lite arrogant och överlägsen. Just för hans briljans och förmåga, att vara skicklig debattör och hans förmåga att hitta svagheter i andras argument. Han kunde nog ibland uppfattas som elak, genom att han kunde göra andra mindre retoriskt begåvade att framstå som inte så smarta. Det kunde ju ställa till det för honom. Som när han debatterade med Torbjörn Fälldin, som också var en genuin människa och till slut for illa i politiken på grund av det. Han blev ju på något sätt motsatsen till Olof Palme. En fårbonde från Ramvik i Ångermanland som talade långsamt och använde ord som ”dra i långbänk”, ”dagtinga” och andra ålderdomliga ord. Som nog var en bra karl, men som bröts ner av politiken. Men jag minns den där morgonen och Olof Palmes leende mot oss och att han då för en stund blev för mig någon annan, än politikern och statsministern Palme. Det bär jag med mig sedan dess.

Nu har jag bott i Visby sedan 2006 och är ofta glad över att få bo i denna vackra och historiskt så spännande stad. Men de sista 10 åren har jag blivit alltmer ledsen över hur staden har förvandlats från en levande stad till en sorts död kuliss. Iallafall staden innanför murarna som blivit någon sorts nöjespark för turister och där snart alla små hus köpts upp av folk med mycket pengar och alla lägenheter görs om till lägenhetshotell. Från oktober till juni så går man på gator där fönstren är mörka eller möjligtvis en enstaka lampa automatisk tänds klockan fem varje kväll. Där man ser att ingen bor. Den levande staden dör och nu är det bara runt 30 % av de boende i innerstaden som faktiskt bor där. Så snart är de så få att staden visst riskerar missta sin världsarvsstatus. Det känns sorgligt. Men entreprenörer med mycket pengar och företrädare för Region Gotland verkar vara jävligt överens om att pengar är viktigare än kulturarv och har visst ett gott samarbete. Ibland i mina mörkaste stunder kan jag få för mig att det förekommer bestickning och mutor i denna relation. Men det tror jag egentligen inte. Utan inför denna utveckling är vi alla, som inte är mycket rika rätt maktlösa. ”Sådan är kapitalismen” som Fred Åkerström en gång sjöng. Men det är tråkigt på en så fin stad, måste jag säga.

Så har krig utbrutit mellan Israel och Iran. Vilket egentligen bara var en tidsfråga innan det skulle ske. Jag tycker det känns allt jobbigare att tänka på framtiden. Galenskap styr världen och förnuftet dör inför alla lögner och allt meningslöst hat. Brottslingar har blivit presidenter och styr stormakter och i Sverige har de snart inflytande överallt. Även i Riksdagen. Jag försöker tänka på annat och på att hitta några jävla ljuspunkter i mörkret, men det blir allt svårare. Ofta är jag faktiskt både orolig och rejält ledsen. Fan ta alltihop.

Nu skall jag gå en prommis med taxen Stefan. Han verkar för det mesta vara rätt nöjd och glad. Bryr sig nog mest om det som sker här och nu. Oroar sig nog inte så mycket för framtiden utan ser fram mot den med tillförsikt. ”Skall vi gå ut, jättekul”. ”Leta efter godis, jättekul”. ”Nosa på en stolpe, där någon kompis kissat, spännande och kul”. Han är lite som Nalle Puh som säger: "Det är bättre att tänka på något roligt, även om det inte finns något särskilt att tänka på."  

Peter