Hej vänner! 

Det är måndag men jag är ledig. Jag skall på begravning på fredag och har en del att ta itu med innan dess. Bland annat ta emot min dotter Julia som kommer hem från Colombia. Så jag och kamrat katten är i Sthlm som idag är en grå och lite tråkig stad. Själv är jag också lite grå och tråkig förresten. Går liksom ton i ton med denna gråa stad. Jag satte mig för att skriva av mig lite av min gråhet. Men nu känner jag att det går dåligt, för det gråa har liksom kommit in i hjärnan och gjort den ovanligt seg och tråkig. Så här sitter jag nu i en grå stad med en grå seghjärna och känner mig trött och sur. Må denna sura seghet snart lämna mig. För nu är det för ämligt. Ledsam dikt och för omväxlings skull utan rim och reson.

I sen februari är staden grå
och luktar tinad hundskit.
Rostiga cyklar ligger slängda i parkerna,
och jag går här och grånar som trä av ålder.

Mina ögon är trötta och torra
och borde nog egentligen fuktas av tårar. 
Men det är som allt är instängt
och till och med gråten bakom glas. 

Som ett sedan länge tömt akvarium
som fortfarande luktar fisk och alger,
men står torrt och dammigt,
undanställt i källaren. 

Det fanns liv där. 
Det kan finnas liv där på nytt. 
Men nu står det och visar
död och bortvänd sorg.

Och allt är februari
och allt väntar.
Medan lågtryck på Atlanten
förskjuts över landet och in i mig.

 Peter