Hej kamrater!

På torsdag börjar Antikrundan som är ett tv-program som jag gillar. Som ni vet måste en grej vara hundra år gammal för att få vara en antikvitet. Så än dröjer det rätt länge innan man blir en antikvitet. Men grejor från 50- och 60-talet kan visst få kallas semiantika. Så semiantik är jag i alla fall. Jag blir alltid så imponerad av experternas kunskap om sakerna och deras värde. Någon kommer med en liten planka med hål i och Knut Knutsson blir jätteglad och upphetsad och säger att det är en lusbräda från 1780. Det syns på att hålen är borrade med en gammaldags dymlingsborr från den perioden. Och sedan håller han upp pekfingret och säger: ”Värdet”. Och den som lämnat in lusbrädan ser ut som han håller på och kissa på sig av nervositet. För om han har tur är lusbrädor från 1700-talet väldigt värdefulla. Men de är de inte och ägaren till föremålet i fråga ser ut som han svalt en citronklyfta samtidigt som han försöker le. Fast ibland blir folk jätteglada. Som när de får reda på att de ärvt en ful jävla vas som är värd hur mycket som helst. Ofta är det något de ärvt från någon gammal faster som de inte besökte så ofta. Denna gamla faster satt nog där i sin ensamhet och var bitter över att hon inte fick besök. Som hämnd för detta skrev hon ett testamente där den fulaste jävla vas hon kunde hitta tillföll hennes syskonbarn. Det kunde de gott ha som aldrig besökte henne. Vasjäveln hade hon fått av en dum fänrik år 1938. Hon hade trott att hon skulle få en ring men han kom med en ful vas med en vissnad tulpan i. Så det blev inget av med den fänriken. Och vasen åkte ner i källaren för att slippa påminna om den olyckan. Den var det ingen glädje med i livet och skulle säkert inte vara det någon annans liv heller. Och så kommer den till Antikrundan och är fransk jugend och värd 50 000 spänn. Och alla blir glada och hurrar för den generösa fastern. Så kan det gå.

Peter