Hej vänner!

Jag lyssnade precis på nyheterna. Så var den här dagen förstörd. För det handlade om lidandet i Ukraina och i Gaza. Om kyla, matbrist, dödande och meningslöshet. Om hur ondskans män styr världen, plågar människor och förgiftar deras själar med hat och idioti. När jag hör om sådant blir jag rent revolutionär och vill göra uppror, mot alla dessa grymma jävlar, som styr världen och alltid gjort så. Det måste vara någon sorts felkonstruktion i den mänskliga hjärnan, som gör att vi hela tiden ger makt till dessa mordiska samvetslösa psykopater. Tyvärr har väl de flesta uppror mot dessa figurer, slutat med att nya svin av samma sort tar över.

Vi lever i en representativ demokrati och i en sådan skall ju folk med olika idéer träffas och diskutera sina olika uppfattningar. Inte hata, hota, skrämma, låsa in, eller mörda den, vars åsikter man inte gillar. Utan behandla sina motståndare med respekt och känna glädje, över att de finns. För det är ju liksom förutsättningen för demokratin. Finns det ingen opposition, så finns ju ingen demokrati. Det finns ju de som uppenbarligen inte delar denna min uppfattning. Utan betraktar meningsmotståndare som inte delar deras uppfattning, som fiender, som man med hot och hat vill tysta. Att de som inte gillar demokratin och tycker den bör avskaffas tycker, sådana metoder är riktiga för att skapa sin utopi är inte så konstigt. Som de på ytterkanterna till höger och vänster. De där som har sina rötter i bland taggbuskarna, på Hitler och Stalins gravar. Som de där jävla bruntrollen, som sitter och hotar politiska motståndare och journalister. Som de där rödbetorna, som inte drar sig för att gå hem till ministrar och skrämma dem. Vilket tydligen en del medlemmar i ett parti, som vill vara med i regeringen, tycker är helt okej och inte ett jävla sätt. Själv avskyr jag ju, som ni vet, alla totalitära jävla idéer och deras företrädare. Hur lena i käften de än är. För mig lurar de inte!

Men den där fullständigt helt igenom skitdumma fan, som sitter i Vita huset är ju så helt igenom korkad att man ibland inte vet om man skall skratta eller gråta. Som nu, när han var upprörd över att någon sångare under periodpausen på Superbowl, hade sjungit på sitt spanska hemspråk. Han var upprörd för att han framfört sina sånger på ett språk ”som ingen förstod”. Fast det är klart att de 700 miljoner i världen som talar spanska nog hade en aning. Likaså förstod nog den stora spansktalande minoriteten i USA, ungefär vad det handlade om. Men det är väl rätt typiskt för en narcissistisk psykopat, att tro att han själv representerar mänskligheten och allt i denna. Dessutom är han en ovanligt dum människa. Han har ju gjort så jävla mycket korkat sista tiden, att det är uppenbart att han helt håller på att tappa det och  valsar runt i sin galenskap. Nu har jag skrivit om fanskapet igen fast jag bestämt mig gör att låta bli det.

”Hur är det med dig”, kanske ni undrar. ”Jo, tack mycket bättre”, kan jag svara. För värken efter jag bröt revbenet, är i stort sätt över. Jag har bara lite ont på morgonen och är stel i benen på morgonen. Men det var jag ju innan jag ramlade och slog mig. När jag har kommit upp och gått runt en stund är det helt okej. Får jag sedan bara några paracetamol och en kopp kaffe, står jag på benen. Men det fortsätter vara grått och tråkigt ute. Dessutom ganska kallt för att vara på Gotland. Jag börjar bli trött på vinter och längtar efter vår och plusgrader. Längtar efter blåsippor, lärkor, sjungande koltrastar och annat fint. Så är naturen ändå en tröst i en ond värld. Men jag hann knappt skriva föregående mening innan jag blev lite ledsen igen. För den natur som varit så viktig för mig, håller ju på att förstöras den med. Det är då själva fan!

Så tänker jag nu,
på vårar som
varit.

På tid som
gått och dagar
som farit.

En vår för länge sen,
var jag ung
och väldigt kär.

Nu är det blott
ett minne, som jag
i vemod bär.

För livet lärde mig till slut
att ingenting
blir kvar.

Mer än minnen av en kärlek,
en vår som en gång var.

Peter