Hej vänner!

Det juldagsmorgon och jag tänker utebli från julottan. Inte på grund av att jag inte tror på gud, för det har man nog överseende med, när man får höra min vackra men missförstådda basröst. Anledningen att jag inte kommer till denna fina föreställning, är att taxen Stefan inte är välkommen. För hundar får inte komma in i guds hus. Det finns ju en låt där Hasse "Kvinnaböske" Andersson, frågar om man får ta hunden med till himlen. Jag vet inte hur det är med den saken. Men gissar att det är tveksamt, då man inte ens kan ordna minsta lilla del i någon kyrkbänk där hundar får sitta och lyssna till guds ord. Jag har flera gånger sett hundar stå bland kor och åsnor i krubban och kolla in den nyfödde. Så egentligen borde väl hundar få vara med i kyrkan. Iallafall på juldagen. Fast de traditionellt enligt kristendomen visst är ”själlösa”. Men jag läste den tidigare påven Franciskus menade att djuren visst kunde ha en själ. Hans namne från medeltiden hade säkert samma uppfattning. För han brukade ju kalla våra medlevare på planeten för sina vänner.

Själv tror jag ju inte på att det finns någon själ som på något sätt går att skilja från kroppen. Om man vill kalla vårt medvetande för själ, så tror jag den dör när kroppen dör. Det är liksom hej och god natt, när allt tar slut. Fast jag kan ha fel och bli jävligt överraskad och vaknar upp i himlen och gud kommer gående och hon säger: ”hej på dig din gamla gudsförnekare och syndare, nu blev du allt förvånad.”

Huruvida själen finns är alltså osäkert. Men en annan lite konstig sak är att vi historiskt och i nutid placerat kärleken i hjärtat. Det har man gjort ända sedan antiken. För jag kollade och redan Sapfo skriver ”Kärleken skakade mitt hjärta, som vinden i bergen skakar ekarna.” Vilket är en känsla som man känner igen. Man blir jävligt omskakad när den drabbar en. Och dessutom rätt dum i huvudet. Numera vet vi att kärleken sitter i hjärnan och att en massa hormoner och signalsubstanser är involverade och stökar till det. Så att en i vanliga fall helt fungerande hjärna förvandlas till någon sorts rosa gröt och gör en helt dum i huvudet. Påminner på det sättet om alkohol. Som också gör en lite korkad och gör att man, i värsta fall, inte mår så bra dagen därpå.

Jag borde nog hyfsa skägget. För jag börjar mer och mer se ut som en tomte. Fast en del kanske inte blir så förvånade. För de har nog alltid tyckt att jag är en jävla tomte. Men jag vill inte förknippas med den där amerikanska överviktiga gubben som säger ”Ho Ho”. Jag vill överhuvudtaget inte ha med överviktiga amerikanska gubbar att göra. I varje fall om de är presidenter. Skall jag vara tomte, skall jag vara den sura lilla gubben, som går runt på gården om natten och ser till att bonden sköter sig och tar han om de djur han har ansvar för. Gör han inte det eller glömmer att ställa ut gröt till tomten på julafton, ställer han till ett helvete för slarvpellen. Ser till att en ko sparkar honom och att han snubblar på en kratta, samt kör upp ett fång brännässlor i häcken, när han går på dass. Så han lär sig veta hut och sköter sig och sina djur. En sådan tomte vill jag bli. Liten, grå och jävligt sur. En förvandling som alltså redan inletts. Nedan en dikt om en tomte som inte skötte sig på julafton.

Midvinternattens köld är hård
stjärnorna gnistra och glimma

Tomten är trött och sur efter
vaknat ur gårdagens dimma

Som han gick in i så nykter
glad, utan minsta tanke på döden

Nu står han och tänker att den
nog lindrigare är, än den här förbannade nöden.

Han lovar sig själv att aldrig
mer smaka, på den där konstiga saften

Som får en att helt nästa dag
tappa lusten och kraften.

Nu stapplar han runt
och kossorna rynkar på mulen.

 De skakar sitt huvud och säger:
”det var en liten, skäggig och ful en."

Peter