Hej vänner!

Jag läste precis om en seriös undersökning av Hitlers dna. Man hade hittat en bit av ett blodigt lakan från bunkern i Berlin, där han sköt sig. Efter att ha jämfört med en nära släkting till Hitler hade man kunnat konstatera, att blodet med säkerhet kom från Hitler. Utifrån detta hade man sedan gjort en fullständig undersökning och total kartläggning av hans dna. Denna visade att han bar på en mutation på genen prok2. Denna gen tyder på att han sannolikt hade ett syndrom som heter Kallmans syndrom och som visar sig i form av att könsorganen inte utvecklas normalt. Det är också vanligt att bägge eller den ena testikeln inte vandrar ner i pungen, som den ska. Så ryktet att Hitler bara hade en kula i pungen är sannolikt riktig. Som man sjunger i den engelska visa, vars melodi är den som visslas i filmen ”Bron över floden Kwai”.

Hitler, he only had one ball,
Goering, he had two but very small,
Himmler had something simmler,
But poor old Goebbels had no balls at all.

 Det fanns också andra genetiska tecken som brukar vara förknippade med antisocialt beteende. Vilket knappast är förvånande.

Tänk vad man få reda på med hjälp av dna nu för tiden. Som att Hitler hade outvecklade könsorgan och sannolikt fel på massa annat. För det brukar man ha om man lider av ovanstående syndrom. På vilket sätt det påverkade Hitler att gå och bära på denna hemlighet och samtidigt spela ett perfekt exemplar av den germanska rasen, kan man fundera över. Om det påverkade honom och hjälpte till att göra honom galen.

Vad som gör nuvarande galna presidenter galna får man väl fundera över. Men det skulle vara intressant att få reda på. Att det beror på arv och miljö kan man vara säker på. Men vad som får normala människor att rösta på, sådana uppenbara knäppgökar och stolpskott är en gåta. Nu vet jag inte hur Putin och Trump, har det med testiklarna. Men att något är allvarligt fel är iallafall uppenbart.

Nu skall jag snart gå ut en prommis med taxen Stefan. Vi brukar gå till denna stads botaniska trädgård. Där är nu lite vemodig och tyst. Men fint ändå. Ger tillfälle att stanna upp och meditera lite över vem man är och var man befinner sig i livet. Stanna upp och lyssna, se och känna. Inte bara titta, utan verkligen se. Inte bara höra, utan verkligen lyssna. Stå i nuet och känna just detta nu. Se löven falla och lyssna på koltrastarnas prasslande i buskagen. Känna doften av höst och vemod. Tänka, här står jag nu 71 år gammal och tänker på det som varit har passerat och hur länge det som ligger i ödets händer kommer fortgå. Livet känns gåtfullt när man tänker på allt som hänt och allt som man varit med om. Som poeten Stig Johansson skriver i en dikt som ofta citeras: ”alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”. För det mesta av livet är ju vardagar, utan särskilt mycket dramatik och oro. De dagarna har väl ofta varit de bästa. Utan någon större oro eller passion, har de vandrat på från soluppgång till solnedgång. Har väl inte lämnat några större minnen efter sig. Varit bra ändå. För det finns dagar av oro, sorg, förälskelse och passion, som var rätt jobbiga och det var skönt när de gick över i vardag. Sådant kan man tänka på en novemberdag i Visbys botaniska trädgård och är 71 år.

Jag vantrivs så förbannat i den här tiden och det är jobbigt. För man vill ju se framåt och hoppas på att det skall bli bättre och bättre. Det är inge kul att tappa hoppet om en positiv utveckling. Men just nu är det svårt att hoppas. Min generation var ju rätt bortskämd. För när vi var unga kändes det oftast som saker blev lite bättre år för år. Det fanns en framtidstro och en bild om hur det goda samhället skulle se ut. Hur detta samhälle såg ut växlade, beroende på vilka politiska värderingar man hade. Men att det skulle bli bättre var de flesta överens om. Nu känns det som det mesta handlar om hur man skall förhindra det att bli värre än det redan är. Man kritiserar varandras förslag till åtgärder, utan att själv komma med några realistiska lösningar. Som man säger: ”ni är dumma. Men vi vet inte heller vad som bör göras, för att rätta till det.” Fast de på de politiska ytterkanterna brukar ha lösningar och vara säkra på sin sak. Nu borde jag ge fan i att för hundrade gången citera min kompis Bertrand Russel. För jag börjar bli jävligt tjatig med detta citat. Men jag är ju en tjatgubbe, så här kommer det för säkert 100:e gången: “The fundamental cause of the trouble is that in the modern world the stupid are cocksure while the intelligent are full of doubt.”

Så sitter jag här klockan 07:30 en lördag i november och är en småsur tjatgubbe och ältar min oro inför framtiden. Inte så mycket min egen. För den är rimligtvis rätt begränsad. Men för hur framtiden ser ut för mina barn och barnbarn. Men det finns trots allt saker att glädjas åt. Som att det finns skogar kvar, stekt fläsk med raggmunk och att man, till skillnad från Hitler, har två kulor i kulpåsen.

Peter