Hej vänner!

Jag har levt 71 år och träffat en väldig massa människor. De flesta har jag tyckt rätt bra om. Några har jag tyckt riktigt illa om. Men en del har jag mest tyckt varit jävligt tråkiga. Jag har börjat fundera på vad dessa tråkiga människor har gemensamt. Nu tror jag att jag kommit på viken typ av människor som jag tycker är tråkiga. De kanske de egentligen inte är, för det är min subjektiva uppfattning. För jag är minsann inte så jävla kul själv, nu för tiden. Så det finns säkert de som tycker att jag är skittråkig. Fast det har jag inte alltid varit. Men nu har samhällsutvecklingen och världsutvecklingen i kombination med åldrandets nostalgi, gjort mig till en riktigt tråkig typ. Vilket är tråkigt både för er och mig.

Det som tråkiga människor, enligt min uppfattning, har gemensamt är deras brist på självdistans och humor, samt deras ytliga och tomma skryt över sin framgång. Ni vet de där som envisas med att berätta hur långt de joggat på morgonen, att de åkt Vasaloppet och att de jobbar 80 timmar i veckan. Som uppenbarligen berättar detta, för att bli klappade på huvudet och få höra duktiga de är. Vilket de säkert är, i sin jävla tråkighet. På det sättet är jag iallafall inte tråkig. För jag har ju inget sådant att skryta med. Jag får väl inse att jag vad gäller karriär och ekonomisk framgång, inte har lyckats något vidare i livet. Men en gång var jag alltså rätt kul. Men det har gått över.

De tråkigaste människor jag träffat har alltså varit framgångsrika, gjort karriär och blivit ekonomiskt framgångsrika. Men de har aldrig varit konstnärer, sjuksköterskor, danskar eller svampplockare. Finns säkert riktiga tråkmånsar också inom dessa kategorier. Men jag har aldrig träffat dem. En del har varit rätt knepiga. Men inte tråkiga.

Jag har också vid några tillfällen träffat riktigt elaka människor. Fast det har väl egentligen bara hänt vid två tillfällen under detta 71-åriga liv. Även om det är sällan, är det är hemskt och kan förstöra de finaste av sommardagar. Man går där glad och nöjd och så kommer en elak jävel och säger något som gör en ledsen. Det värsta är att det liksom tränger in i en och förmörkar dagar av livet. Solen skiner, fåglarna sjunger och ändå känns tillvaron grå och ledsam. Man tänker mörka tankar, känner sig dålig, ledsen och maktlös.

Jag gillar folk som säger ”jag vet inte”. För det säger jag själv rätt ofta. Det är ju så mycket jag inte vet. För det är ju oftast det bästa svaret på många frågor. Oftast är det ju mycket en bedömning av sannolikhet. Det finns några saker jag är helt säker på. Som att jorden snurrar kring solen, att Darwins evolutionsteori förklarar arternas uppkomst, samt att Putin och Trump är sjuka i hela huvudet. Men vad gäller mycket annat är jag rätt osäker eller ovetande. Det finns folk som nästan aldrig säger ”jag vet inte”. För de är så övertygade om att de sitter inne med sanningen att allt som talar för att de har fel, förolämpar dem och ses som ett angrepp. I värsta fall leder den typen av tänkande till extremistiskt våld. För att säkert för tionde gången i denna blogg citera filosofen Bertrand Russel som sa: ”The fundamental cause of the trouble is that in the modern world the stupid are cocksure while the intelligent are full of doubt.” Ett citat som alltid känns lite fint för oss osäkra tvivlare.

Jag läste att polisen tror att 60 000 människor i Sverige är involverade på olika sätt i organiserad brottslighet. Antingen som genomförare av brott eller möjliggörare och utnyttjande av organiserad brottslighet. Då jag generellt tycker illa om människor som gör illa sina medmänniskor, så tycker jag tydligen illa om lika många människor som bor på Gotland. Tur att de inte bor här allihop för då skulle jag ju inte ha en kompis på hela ön. Men här är ju nästan alla människor ärliga och snälla som tur är. Undantagen på ön är alltså få, men är otäcka rötägg.

Man behöver inte tänka positivt. Man får ge upp. Man får tappa hoppet. Det är jobbigt, men inte förbjudet. De som säger något annat har fel. Vill de likt Sickan Carlsson gå runt och vara ”glittrande glada” i en ond värld så får de väl göra det. Men jag tänker gå runt som en tvivlande och osäker surgubbe, så det så. Jag har förresten köpt en gubbkeps och när jag sätter på mig den ser jag om möjligt ännu surare och tråkigare ut än jag är. Klär mig med andra ord.

Nu skall jag snart gå ut med taxen Stefan en sväng. Han är nästan alltid glad. Speciellt när jag varit ute en sväng och han har varit hemma. Då blir han överlycklig, när jag kommer tillbaka. Far runt som ett skållat troll och ser ut som han tänker krypa ur pälsen. Men han får lugna ner sig lite innan jag snackar med honom. För jag har hört att man annars gör en stor affär av han får vara ensam en stund och att man inte bör uppmuntra den känslan. Numera verkar han inte speciellt bekymrad när jag går även om han blir överlycklig när jag kommer tillbaks. Men det är lite kul att någon tycker så mycket om en och har vett att visa det. Något som ni andra som känner mig borde ta efter, även om ni inte har någon svans att vifta med. Borde säga: ”Kommer du som jag tycker så mycket om. Det var rent otroligt roligt och gör mig så glad, att jag måste hoppa lite”. Som taxen Stefan säger när jag kommer hem.

Peter