Hej vänner! 

 

Vår galax Vintergatan innehåller visst någonstans mellan 200 till 400 miljarder stjärnor. Jag vet inte varför siffran är så osäker. Men tydligen är det svårt att räkna stjärnor i galaxer, så det får bli rätt grova uppskattningar. I vår hjärna skall det visst förresten finnas ungefär 86 miljarder nervceller. Det är ju rätt många. Men då det finns minst 2000 miljarder galaxer och många av dessa innehåller lika många stjärnor som Vintergatan, så går det rätt många stjärnor på antalet nervceller. Kanske är det därför vi, trots att vi är så kloka, har svårt att riktigt fatta universums storhet. Nervcellerna räcker kanske inte till för att riktigt förstå detta antal. I varje fall inte mina.

 

Så går jag runt här på en liten planet i detta oändliga universum vars storhet är svår att förstå. Jag gissar att jag kommer fortsätta med det i kanske 15 år till. Sedan kommer jag dö och om några generationer kommer ingen minnas, att jag var här. Inte heller hurdan jag var och vad jag jobbade med och alla de dumheter jag gjorde, när jag var här. Jag är ju ingen Buddha, Sokrates, Jesus eller Mohammed. Så mitt namn kommer säkert glömmas rätt fort och likaså vem jag var. 

 

Det finns de som tycker om mig och tycker att jag är en bra gubbe. De som tycker så är nog rätt många, trots allt. För jag har ju varit rätt snäll och aldrig jävlats med andra. Inte lurat någon på pengar eller snott någons saker. Än mindre slagit någon eller skadat någon med avsikt. Men trots det har det funnits människor som varit elaka mot mig och gjort mig ledsen. Något som jag förut försökt låta bli att tänka på och ibland nästan ursäktat med att tänka, att dessa människor måste ha det jobbigt på något sätt och ett tråkigt liv. Vilket man måste ha, om man ger sig tid att vara dum mot en sådan som mig. Men den sista tiden har jag börjat tänka på gamla oförrätter på ett sätt som inte är riktigt nyttigt och antagligen rätt dumt. Dessutom är alla de som varit dumma emot mig döda och omöjliga att ringa upp och skälla ut. Vilket är både bra och lite synd. För jag skulle ibland nu, när jag är 70 år och lite mindre rädd, vilja ringa upp alla elaka jävlar jag träffat under livet och säga sanningen. Som ”att du genom din förbannade malliga elakhet förstörde de finaste av sommardagar för mig och det är ta mig fan oförlåtligt. Jag har inte glömt det och kommer aldrig förlåta, så det så.” På något sätt känns det lite bra att vara lite arg och bitter. Känslor som jag tidigare hållit tillbaka. 

 

Det finns fortfarande människor som jag tycker illa om på ett sätt som gränsar till hat. Det är framförallt tre presidenter och deras anhängare, som jag känner så inför. Jävla knäppskallar vars grymma galenskap, förstör möjligheten att i grunden vara riktigt glad. Det gör förresten också den organiserade brottslighet, som förstör Sverige och närmast verkar startat krig emot oss. Krig mot vår samhällsgemenskap och demokrati. Så är vi då omgivna av yttre och inre fiender, vilket gör mig rädd. 

 

Men ute skiner solen och det kommer nog bli en rätt fin dag här på Gotland även om det blåser rätt kallt. Om man sätter sig i lä blir det nog rätt okej, trots allt. Så det är min plan för dagen. Gå en promenad med taxen Stefan och ta en sväng runt Visby, längs muren. Sätta mig i lä av denna mur och mysa med Stefan. Försöka göra denna dag i mitt korta liv i Universum till en bra dag och för en stund försöka glömma världen och tidens ondska.

 

Peter