Hej vänner!

Jag är ju inte medlem i något parti. Det borde jag kanske vara. För jag sitter ju här och har så mycket åsikter, om än det än och det andra. Så man kan ju verkligen säga åt mig att sluta snacka och istället försöka göra något konkret åt eländet. Gå med i ett parti och söka påverka politiken i en riktning som jag tycker är rätt. Men det gör jag inte, utan sitter här som en sur gubbe och bara gnäller. Dålig stil och något att skämmas för, kanske.

Det finns flera anledningar till att jag aldrig varit medlem i något politiskt parti.

För det första är jag lat och gillar inte att gå på möten. Allra minst sådana där man riskerar få uppdrag och uppgifter. Det finns som tur är sådana som gärna och glatt räcker upp handen i det läget. Det gör inte jag. För jag tittar ner på knäna och ser jävligt ovillig och upptagen ut.

För det andra bör man som partimedlem vara lojal med partiet och dess ledning. Inte kritisera beslut utåt och inte säga till det verkställande utskottet ”att det var ta mig fan det dummaste jag hört”. För då tycker nog många att man är illojal och borde uteslutas. Ännu värre är det om man röstar mot fattade beslut i en omröstning i kommun, region eller riksdag. För det är riktigt illojalt och de som gör så, brukar inte ha någon längre politisk karriär. De som är framgångsrika och belönas, är ju oftast de som är lojala med partiledningen. Ju lojalare desto bättre. Bara tanken med att hamna i en situation, där man känner sig tvungen att vara lojal med något som går emot vad man själv tycker, känns jobbig. För ett parti är ju ett paket av åsikter och värderingar där man förväntas köpa hela paketet och inte bara de delar man gillar. Som när före detta finansminister Kjell-Olof Feldt röstade ”ja” till löntagarfonder i riksdagen och samtidigt i samma riksdag skrev: ”löntagarfonder är ett jävla skit/ nu har vi baxat dem ända hit”. Man får liksom lust att ropa ner i historien: ”att om du tycker så, rösta nej då för fan.”

En som for riktigt illa på grund av kravet på lojalitet var verkstadsarbetaren Ture Königson, som var riksdagsman för Folkpartiet. Vid omröstningen om ATP skulle införas lade han ner sin röst, vilket gjorde att Socialdemokraternas förslag vann. Och där tog Ture Königsons politiska karriär raskt slut. Att jag vet detta beror på att min pappa flera gånger berömde Ture Königson och sa att han tyckte det verkade vara en bra och modig karl. En som fattade ett beslut i enighet med sitt samvete, trots att partipiskan slog honom röd och blå. Sådana gubbar gillade min pappa. Oavsett vilka åsikter de hade i övrigt.

För det tredje är det inget parti jag riktig gillar. Jag tycker sämre om en del och bättre om andra. Men det är inget jag riktigt gillar. Sämst tycker jag om de, som ligger ytterst på den politiska skalan. Inte minst idag när jag läste i Expressen att partiet längst till höger, har företrädare som är medlemmar eller sympatisörer till kriminella motorcykelgäng. Inte bara en. Utan flera stycken. Det är riktigt otäckt.

Något som också är obehagligt är de riksdagsmän på den andra ytterkanten, som vägrar ta en framsträckt hand efter avslutad debatt. Vilket är kränkande och en förolämpning inte bara av den vars hand man vägrar ta, utan också mot demokratin och svenska folket. För vi lever i en representativ demokrati och riksdagsmännen representerar inte bara sig själva, utan också sina väljare. Så när man förolämpar deras representanter, så förolämpar man också dem. Ett jävligt överlägset och oartigt beteende dessutom. Jag tycker inte om folk som gör så.

I USA är ju polariseringen numera total. Man behandlar där sina motståndare som fiender, som man totalt saknar respekt för. Inte bara som medmänniskor, som tycker annorlunda än jag gör. Vilket undergräver demokratin. För den kräver på något sätt en förståelse och respekt för meningsmotståndaren och en tro att denne i grunden vill väl. Även om han har in i helvete fel. För om han/hon är ond och vill skada och förstöra, så vore det ju bäst om han inte fanns. En åsikt som extremister ofta har och när de får makt brukar genomföra. Så jag hoppas att få fortsätta bo i ett land där man efter avslutad debatt tar varandra i hand och tackar för kampen. Inget jävla Trumpland fyllt av hat, hot och förolämpningar. Styrt av överlägsna knäppgökar.

Här tänkte jag skriva om vilka värderingar som jag anser alla måste dela för att få vara med i gemenskapen. Som allas lika värde, tron på demokratin som styrelseform och sådant. Men jag orkar inte utveckla det just nu.

I Ukraina fortsätter det ryska mördandet under ledning av en galen, psykopatiskt diktator. På Gazaremsan är det andra galningar, som dödar, plågar och svälter människor. Något som hela tiden ligger i bakhuvudet på mig och plågar mig. På grund av detta känns inget riktigt kul nu för tiden. Som känns som den hopplösa, vansinniga ondskans tid. En tid där galningar utan samvete dödar barn och kallar dem för fiender. Och alla säger de visst, att de har gud på sin sida. Fan vad jag är trött på alltihop.

”Låt oss gå och hälsa på allihop, sa Puh. Vi ska gå för att det är torsdag, och vi kan önska dem alla en glad torsdag.”

Peter