Hej vänner!

 

Idag tar Almedalsveckan slut här i Visby. Skönt tycker jag. För det blir lite lugnare på stan några veckor. Även om det även under resten av sommaren kommer vara mycket människor som går och tittar på ruiner på dagarna. På kvällarna är det folk på alla krogar och de flesta verkar ha trevligt. Men rätt många verkar inte må riktigt bra och går rätt vingligt, in i natten. En sak som retar mig är att det finns ett ställe som heter Kallis, där de på kvällarna spelar någon sorts jävla musik jättehögt. Eller rättare sagt hör man bara bastonerna dåna som kanonskott i fjärran, när man går längs strandpromenaden eller vilar i Botaniska trädgården. Vilket förstör upplevelsen av solnedgången och vilan och meditationen i Botan. Det skiter naturligtvis de som tjänar pengar på att driva detta ställe. När man åker färja till Gotland står det på skyltar i båten ”tänk på att du är en del av andras upplevelse”. Vilket jag tycker är rätt fint skrivet och något de penningkåta jävlar, som stör friden vid strandpromenaden borde tänka på. 

 

Fast på Stora torget har det varit betydligt bättre hittills i sommar. Det var det förra sommaren också. För efter det att en krog som förde ett jävla liv, blev av med sitt serveringstillstånd märkte man att alla andra skärpte sig, vad gäller ljudnivå. Det är bra. Men annars känns det som många av de som bedriver restaurangverksamhet och uthyrning, har lite respekt för miljön i den medeltida staden. Att stålar är betydligt viktigare än att ta hänsyn till världsarvet. Det verkar som de som politiskt har att vårda detta världsarv, har samma uppfattning och att vi få som bor här, egentligen mest är i vägen för besöksnäringen och borde göra som de flesta hyresgäster redan gjort. Nämligen flytta, så även våra lägenheter kan bli lägenhetshotell och mer lönsamma. Skall man bor i Visby innerstad skall man helst vara rik och ha en sommarkåk här eller vara besökande, bo på hotell och äta på krogarna. Annars är man mest i vägen för utvecklingen och lönsamheten. 

 

Sålunda går jag runt i Visbys gränder med taxen Stefan och är en olönsam del av ett åldrande Sverige. Fan vet vad vi som åkt bil på vänster sida som barn, druckit mellanöl i tonåren samt röstat nej till kärnkraft som unga vuxna, egentligen är bra för. Mest en kostnad då vi kräver vård och har så taskiga pensioner, att vi inte har råd att konsumera något vidare. Sådana som jag har väl egentligen inte varit speciellt viktiga för landet. Fast vi har ju betalat en del i skatt, aldrig suttit i hans majestäts fängelse eller besökt någon domstol. Men nu är jag mest i vägen och har bara rullatorn att se fram emot. Jag skall ha en röd och svart. Viva la anarquia!

 

Jag blev förresten fotograferad med Liberalernas nya partiledare, när jag var ute med Stefan. Jag gick med några damer efter det att vi varit på morgonens hundträff. På vägen hem gick vi genom Almedalen och då satt hon där vid ett bord. Antoinette som är en modig dam gick fram och berömde Simona Mohamsson, som hon tyckte hållit ett bra tal. Simona blev glad för berömmet och ville ta en selfie med oss och hundarna. Jag tyckte det kändes lite genant, om jag skall vara ärlig. Men det är klart jag ställde upp. Så jag har sett Simona Mohamsson på nära håll och tycker hon är väldigt söt. Vilket låter jobbigt gubbigt att skriva och det borde jag inte göra, jag vet. Så nu får jag skämmas igen. Borde verkligen hålla mina tankar för mig själv. Inte berätta om dem för kreti och pleti. 

 

Nu skall jag snart gå ut med taxen Stefan en sväng. Vad jag skall göra resten av dagen har jag inte bestämt. M är i Stockholm och jag och Steffe får klara oss själva. Det går rätt bra, trots allt. Idag gjorde vi en utflykt och gick en skogspromenad. Spännande tyckte Stefan som alltid gillar att gå på platser där han inte varit förut. Vädret var i min smak. Mulet och inte så varmt. Jag tycker ju inte så mycket om värme. Nu läste jag att en värmebölja är på väg och det gillar jag inte. Fast det är ju rätt fint att bada. Till exempel en sen kväll i augusti i en varm skogssjö när månen stiger över träden och allt är mörkt ljummet och man blir en del av alltet. Det är fint att bada i havet också en sommardag och ligga på en varm mjuk klippa och värma sig efteråt. Då får det ju gärna vara varmt. Men annars tycker jag mest att värmeböljor är jobbiga och gör en trött och svettig. 

 

Jag har börjat tänka på uppförande. För det är ju regler som vi följer om vi vet hur man bör bete sig för att vi skall fungera bra tillsammans. Anledningen till att jag började tänka på det var för att jag vid flera tillfällen fått plocka upp hundskit. Inte bara efter Stefan, utan efter andra som inte plockar upp efter sina hundar. De saknar på något sätt den inre känsla av rätt och fel, som gör att den stora majoriteten av hundägare sköter detta. Men det gäller väl för övrigt i en massa andra sammanhang. Som att man reser sig på bussen och ger plats till någon som behöver platsen bättre, som till exempel är gammal eller gravid. Eller att man håller upp dörren för den som kommer efter en och inte bara slänger igen den framför näsan på den stackaren. Eller att man ber om ursäkt om man råkar knuffa till någon. Det finns ju ingen lag, som säger att man skall bete sig på det sättet utan man har ett personligt ansvar. En inre röst som talar om för en hur man skall göra och vad som är rätt. Sokrates kallade denna inre vägledare för ”daimon”. Jag tror att den känslan för rätt beteende både är inlärt och medfött. För det fyller väl någon sorts funktion för artens överlevnad, att vi visar hänsyn och hjälper varandra. Men någonstans blir vi så anonyma inför andra att det inte fungerar som det är tänkt. För att folk som har råd att hyra hela Venedig för sitt bröllop, inte skäms över att de så prioriterar sig själva, fast barn svälter, är väl rätt skamligt. Mer skamligt än att inte resa sig om en höggravid tjej kliver på bussen. Mer skamligt än att slänga igen dörren framför näsan på någon, som bär på två tunga kassar. 

 

Snart är det ”Stockholmsvecka” här i Visby. Vilket brukar innebära att massa lindrigt uppfostrade ungdomar, som i vanliga fall håller till vid Stureplan i Stockholm kommer hit och roar sig. Ofta påtagligt dåliga på att hantera spriten och sig själva. Det har dock varit lite lugnare de senaste åren. Vad jag förstår har det blivit mindre status att åka hit den veckan, hos de som har mycket av föräldrarnas pengar att spendera. De där som förr brukade roa sig med att ”vaska champagne”. Alltså beställa en ”Gula änkan” för att sedan be hovmästaren hälla ut den. En bröllop i Venedig i det lilla, med samma brist på uppfostran och moral. 

 

Annars är väl det mesta som vanligt i världen. Det vill säga överjävligt. Krig, förtryck, mord och ren galenskap. Ibland undrar jag hur fan det skall sluta och ibland vad fan som är meningen med alltihop. Då blir jag rejält deprimerad och uppgiven. Nu är det dags att ta en kvällssväng med Stefan.

Peter