Det är djuphavet
som är närvarande
i hela vattenmassan

I ytvattnets solljus
där stim av sardiner
blänker.

På ytan där sjöfåglar
vilar och från luften
spränger den.

Ständigt är djuphavets
mörker det som är
närvarande.

Där i det oändliga
mörkret simmar
djuphavsfiskar och
blinkar sorg med sina
ljusorgan.

 

Hej vänner!

 

Idag tar Almedalsveckan slut här i Visby. Skönt tycker jag. För det blir lite lugnare på stan några veckor. Även om det även under resten av sommaren kommer vara mycket människor som går och tittar på ruiner på dagarna. På kvällarna är det folk på alla krogar och de flesta verkar ha trevligt. Men rätt många verkar inte må riktigt bra och går rätt vingligt, in i natten. En sak som retar mig är att det finns ett ställe som heter Kallis, där de på kvällarna spelar någon sorts jävla musik jättehögt. Eller rättare sagt hör man bara bastonerna dåna som kanonskott i fjärran, när man går längs strandpromenaden eller vilar i Botaniska trädgården. Vilket förstör upplevelsen av solnedgången och vilan och meditationen i Botan. Det skiter naturligtvis de som tjänar pengar på att driva detta ställe. När man åker färja till Gotland står det på skyltar i båten ”tänk på att du är en del av andras upplevelse”. Vilket jag tycker är rätt fint skrivet och något de penningkåta jävlar, som stör friden vid strandpromenaden borde tänka på. 

 

Fast på Stora torget har det varit betydligt bättre hittills i sommar. Det var det förra sommaren också. För efter det att en krog som förde ett jävla liv, blev av med sitt serveringstillstånd märkte man att alla andra skärpte sig, vad gäller ljudnivå. Det är bra. Men annars känns det som många av de som bedriver restaurangverksamhet och uthyrning, har lite respekt för miljön i den medeltida staden. Att stålar är betydligt viktigare än att ta hänsyn till världsarvet. Det verkar som de som politiskt har att vårda detta världsarv, har samma uppfattning och att vi få som bor här, egentligen mest är i vägen för besöksnäringen och borde göra som de flesta hyresgäster redan gjort. Nämligen flytta, så även våra lägenheter kan bli lägenhetshotell och mer lönsamma. Skall man bor i Visby innerstad skall man helst vara rik och ha en sommarkåk här eller vara besökande, bo på hotell och äta på krogarna. Annars är man mest i vägen för utvecklingen och lönsamheten. 

 

Sålunda går jag runt i Visbys gränder med taxen Stefan och är en olönsam del av ett åldrande Sverige. Fan vet vad vi som åkt bil på vänster sida som barn, druckit mellanöl i tonåren samt röstat nej till kärnkraft som unga vuxna, egentligen är bra för. Mest en kostnad då vi kräver vård och har så taskiga pensioner, att vi inte har råd att konsumera något vidare. Sådana som jag har väl egentligen inte varit speciellt viktiga för landet. Fast vi har ju betalat en del i skatt, aldrig suttit i hans majestäts fängelse eller besökt någon domstol. Men nu är jag mest i vägen och har bara rullatorn att se fram emot. Jag skall ha en röd och svart. Viva la anarquia!

 

Jag blev förresten fotograferad med Liberalernas nya partiledare, när jag var ute med Stefan. Jag gick med några damer efter det att vi varit på morgonens hundträff. På vägen hem gick vi genom Almedalen och då satt hon där vid ett bord. Antoinette som är en modig dam gick fram och berömde Simona Mohamsson, som hon tyckte hållit ett bra tal. Simona blev glad för berömmet och ville ta en selfie med oss och hundarna. Jag tyckte det kändes lite genant, om jag skall vara ärlig. Men det är klart jag ställde upp. Så jag har sett Simona Mohamsson på nära håll och tycker hon är väldigt söt. Vilket låter jobbigt gubbigt att skriva och det borde jag inte göra, jag vet. Så nu får jag skämmas igen. Borde verkligen hålla mina tankar för mig själv. Inte berätta om dem för kreti och pleti. 

 

Nu skall jag snart gå ut med taxen Stefan en sväng. Vad jag skall göra resten av dagen har jag inte bestämt. M är i Stockholm och jag och Steffe får klara oss själva. Det går rätt bra, trots allt. Idag gjorde vi en utflykt och gick en skogspromenad. Spännande tyckte Stefan som alltid gillar att gå på platser där han inte varit förut. Vädret var i min smak. Mulet och inte så varmt. Jag tycker ju inte så mycket om värme. Nu läste jag att en värmebölja är på väg och det gillar jag inte. Fast det är ju rätt fint att bada. Till exempel en sen kväll i augusti i en varm skogssjö när månen stiger över träden och allt är mörkt ljummet och man blir en del av alltet. Det är fint att bada i havet också en sommardag och ligga på en varm mjuk klippa och värma sig efteråt. Då får det ju gärna vara varmt. Men annars tycker jag mest att värmeböljor är jobbiga och gör en trött och svettig. 

 

Jag har börjat tänka på uppförande. För det är ju regler som vi följer om vi vet hur man bör bete sig för att vi skall fungera bra tillsammans. Anledningen till att jag började tänka på det var för att jag vid flera tillfällen fått plocka upp hundskit. Inte bara efter Stefan, utan efter andra som inte plockar upp efter sina hundar. De saknar på något sätt den inre känsla av rätt och fel, som gör att den stora majoriteten av hundägare sköter detta. Men det gäller väl för övrigt i en massa andra sammanhang. Som att man reser sig på bussen och ger plats till någon som behöver platsen bättre, som till exempel är gammal eller gravid. Eller att man håller upp dörren för den som kommer efter en och inte bara slänger igen den framför näsan på den stackaren. Eller att man ber om ursäkt om man råkar knuffa till någon. Det finns ju ingen lag, som säger att man skall bete sig på det sättet utan man har ett personligt ansvar. En inre röst som talar om för en hur man skall göra och vad som är rätt. Sokrates kallade denna inre vägledare för ”daimon”. Jag tror att den känslan för rätt beteende både är inlärt och medfött. För det fyller väl någon sorts funktion för artens överlevnad, att vi visar hänsyn och hjälper varandra. Men någonstans blir vi så anonyma inför andra att det inte fungerar som det är tänkt. För att folk som har råd att hyra hela Venedig för sitt bröllop, inte skäms över att de så prioriterar sig själva, fast barn svälter, är väl rätt skamligt. Mer skamligt än att inte resa sig om en höggravid tjej kliver på bussen. Mer skamligt än att slänga igen dörren framför näsan på någon, som bär på två tunga kassar. 

 

Snart är det ”Stockholmsvecka” här i Visby. Vilket brukar innebära att massa lindrigt uppfostrade ungdomar, som i vanliga fall håller till vid Stureplan i Stockholm kommer hit och roar sig. Ofta påtagligt dåliga på att hantera spriten och sig själva. Det har dock varit lite lugnare de senaste åren. Vad jag förstår har det blivit mindre status att åka hit den veckan, hos de som har mycket av föräldrarnas pengar att spendera. De där som förr brukade roa sig med att ”vaska champagne”. Alltså beställa en ”Gula änkan” för att sedan be hovmästaren hälla ut den. En bröllop i Venedig i det lilla, med samma brist på uppfostran och moral. 

 

Annars är väl det mesta som vanligt i världen. Det vill säga överjävligt. Krig, förtryck, mord och ren galenskap. Ibland undrar jag hur fan det skall sluta och ibland vad fan som är meningen med alltihop. Då blir jag rejält deprimerad och uppgiven. Nu är det dags att ta en kvällssväng med Stefan.

Peter

 

Hej vänner!

Som ni vet bor jag i den fina staden Visby. Det hoppas jag få fortsätta med. Jag flyttade hit 2006 och vill inte flytta härifrån. Men till slut kanske jag blir tvungen, av orsaker som har med mitt boende att göra. Nog om detta bekymmer.

 

En bra sak med att bo i Visby, är att man kan gå ner till strandpromenaden och se solen gå ner i väster. Det är nästan en religiös upplevelse att se solen i guld sjunka och försvinna under horisonten. Ända sedan jag var barn, har jag tyckt att det moln som belyses av den nedgående solen, ser ut att bilda ett fjärran landskap av berg och sjöar. Jag vet inte om jag är ensam om att uppfatta det på det sättet eller om andra ser samma sak. Den sista veckan har solnedgångarna varit fantastiskt vackra och jag och taxen Stefan, har suttit på en bänk och funderat över livet och att solen nu går ner efter en dag av våra liv. Nu är jag inte helt säker på att taxen Stefan tänker på samma sak som jag gör. Men jag tror det.

 

När jag satt där och kände mig lite religiös över solnedgångens fantastiska skönhet, kom jag och tänka på farao Akhenaton. Han var farao under den 18:e dynastin år 1351–1334 f.Kr. Det var ju han som förbjöd dyrkandet av gudarna Isis, Osiris, Amun-ra, Anubis och allt vad de hette. Nu bestämde Akhenaton att det bara skulle få finnas en gud. Nämligen solguden Aton. Vilket gjorde de präster som var Amuns tjänare och tjänade bra på att vara det, urförbannade. Akhenaton var förresten gift med en vacker tjej som hette Nefertiti. Han hade också en son som hette Tutankhaton som efter sin farsas död, bestämde att allt skulle återgå till som det var innan denne vände upp och ner på religionen. Så de gamla gudarna fick komma tillbaka och likaså deras prästerskap. Tutankhaton blev förresten en kändis, för han bytte namn när han blev farao till Tutankhamon.  

 

Jag ger mig fan på att Akhenaton en dag satt och såg solen sjunka i havet och tänkte något så fint måste vara gud. Resten av alla andra gudar är väl inget att tro på. Idag är det väl ingen som tror på Isis, Osiris och resten av gänget gudar i det gamla Egypten. Inte heller på alla de antika gudarna. Det finns visst på Island de som tror på Oden, Tor och de andra i det gudagänget. Men de som tillber dessa gudar är väl inte så många ens på Island. De som tror på gud tror väl oftast bara på en gud, som Akhenaton gjorde. Själv tror jag utöver alla dessa gudar, inte på en gud till. Men när solen går ner i Visby funderar jag ibland om inte Akhenaton har lite rätt.

 

Nu har USA bombat Iran och fan vet hur det kommer sluta. Krig brukar ju vara betydligt lättare att starta än att avsluta. Kriget i Ukraina fortsätter och fortsätter. Så allt är egentligen åt helvete. Som en jävla mardröm, som man bara längtar efter att vakna ifrån. Världen styrs av psykopatiska galningar, utan samvete och moral. Det känns rätt hopplöst och i perioder är jag rätt orolig och nedstämd.

 

Idag börjar Almedalsveckan här i Visby och jag är redan trött på den, innan den ens börjat. De första åren jag bodde här tyckte jag att det var ganska kul med denna vecka. Det tycker jag inte längre. Mer att den är stökig och tröttsam. Tycker gott den kunde förläggas till olika städer varje år. Jag föreslår Trosa, Gränna och Sigtuna till att börja med. Fina städer de också. Skulle passa fint att fylla med massa människor, som vill berätta om hur fint det är i Jönköping, nyttan med örtteer och varför man bör rösta på just mitt parti. Dessutom är jag lite bekymrad. För i min fastighet skall det tydligen ges några sorts seminarier och komma massa folk och lyssna på dessa. Men för närvarande går det runt två små fina måsungar på min innergård och jag är rädd att de kommer bli övergivna, om en massa människor går runt där. Men kanske kommer måsarna försvara sina ungar och skita i huvudet på de som stör. Rätt åt dem.

Peter

 

Hej vänner!

Man brukar ju säga att känslor är bra tjänare, men dåliga herrar. Vilket nog ligger rätt mycket i. För känslor styrs ju ofta av annat än frontallobens förnuft. Det blir till exempel tydligt vid fobier, där folk som drabbas blir skräckslagna inför sådant som är helt ofarligt. Som spindlar, öppna platser, fåglar och främlingar. Men det är ju få som har bil-fobi eller sprit-fobi, trots att det är företeelser, förbundna med oändligt mycket större faror, än spindlar, ormar och främlingar. Speciellt i Sverige där det inte finns några giftiga spindlar och där risken att bli dödligt biten av en huggorm, är oändligt mycket mindre, än att råka ut för en bilolycka. Men hur man än informerar folk med fobier om dessa fakta, så hjälper det inte. De får ändå panik, om de ser en snäll stor fin husspindel knalla förbi i köket. En hypotes är att det finns någon sorts nedärvd genetisk rädsla, för sådant som en gång var farligt för oss. Som hos en del bara leder till lite obehag, men hos folk med fobier till total panik. Ett obehag, som hos oss utan fobier går att bemöta med förnuft och en sopborste. Om man inte är som jag förstås. Som gillar spindlar och låter dem bo kvar hos mig och bara då och då dammsuger bort deras spindelnät, när det börjar se ut som hemma hos familjen Adams hos mig.

Men nu lever vi i en tid där känslor verkar få funktionen som herrar och styrande. Där internet är fullt med folk, som tror att något blir sant bara för de känner så. Ni vet sådana där som verkar säga: ”jag blir skraj och osäker när något inte är som jag vill att det skall vara och då vill jag förbjuda det. Som killar som sätter på sig tjejkläder, tjejer som kör lastbil, rätt till abort, forskning om genus, böcker som ifrågasätter normer och annat som gör mig osäker och gör att jag darrar till.” Människor som verkar tänka, att allt som gör mig osäker och väcker min oro bör förbjudas. Som verkar tro att det skulle göra världen tryggare. Nu har vi ju politiska ledare som utnyttjar denna, antagligen delvis genetiska rädsla, genom att lova att ta bort sådant och sådana som väcker oro, rädsla och osäkerhet. Men det är ju mest som att försöka bota en med spindelfobi genom att lära någon fly eller blunda, så fort han ser en spindel. Känns lite bra för stunden, men i verkligheten finns lik förbannat verkligheten kvar och sanningen är som en olja som tränger in överallt.

I USA har det ju nu gått så långt att Trump och hans anhängare försöker ändra historien och vill förbjuda information om sådant som slaveriet, folkmordet på ursprungsbefolkningen, fattigdom och allt som har med feminism att göra. Allt som visar på sprickor och trasigheter och talar emot att USA ”is the greatest nation in the World! Allt som inte passar är ”fake news” eller ”alternativa fakta” och är sånt man vill man förbjuda.

Alternativa fakta finns inte. Men fakta finns och det är med dessa vi kan stå emot, när känslorna blir herrar och försöker lura oss att tro på det som inte stämmer, för att det känns bättre. Men det är som att pissa på sig när det är minusgrader ute. För någon minut varmt och skönt. Men sedan blir det jävligt otäckt.

Men jag tycker mig se tecken på samma sak som i USA även här. Men som tur är på en helt annan nivå. Men jag gillar det ändå inte på något sätt. Förutom ett parti på yttersta högerkanten, som visst gillar den så kallade presidenten i USA och hans politik, så är det inte alls på samma amplitud vad gäller att låta sig styras av känslor och inte lika galet. Men tecknen finns på sina håll. Som med tankar kring integrationen av nya invånare och konsekvenserna av denna. Där de med sympatier mer till höger mest beskriver de svårigheter och sociala problem som blivit följden. Med ”utsatta” områden, islamism och hederskultur. Medan man till vänster mer vill tala om det positiva och att invandring är lönsam och behövs för att någon skall vårda oss, när vi blir gamla, sjuka och skröpliga. Bägge sakerna är ju sanna. Men jag tycker det känns, som om man väljer vad man skriver om på ledarsidor och debattsidor utifrån ideologiska preferenser, mer än fakta. Man vill liksom välja ut det som ger stöd för sin egen uppfattning och blunda för det som väcker känslor man inte vill känna.

Likaså vad gäller den organiserade brottsligheten. Är man till höger är det hårda straff och repression som gäller. Till vänster gäller sociala förklaringar och förebyggande arbete, utan att det egentligen har något förklaringsvärde, mer än att det låter bra. Men någon konkret åtgärd, som jag tror på, som kommer hindra denna utveckling, tycker jag är svår att se. Våra grannländer är ju lika oss vad gäller det mesta, utan att de har drabbats av skjutningar och sprängningar och när jag var barn var inte jämlikheten bättre än idag. Så varför vi drabbats på det här sättet återstår väl att förklara.

Jag har ju skrivit tidigare om att två damer rök ihop i EU-parlamentet och gick till handgripligheter. Den ena företräder Kristdemokraterna och den andra Vänsterpartiet. Det finns en film på händelsen som skulle vara kul att få se. För det finns alltså fakta att ta del av. Men de som företräder Kristdemokraterna menar att deras kompis är oskyldig och blev överfallen. Vänsterpartiet håller på den andra kontrahenten och menar att det var hon som utsattes för misshandel. Någon är uppenbarligen inte helt sanningsenlig och vem som är mest skyldig vet väl bara de som sett filmen och är oberoende bedömare. Lik förbannat tar man ställning, inte utifrån fakta, utan utifrån lojalitet. Det är ett litet och marginellt exempel på ett tänkande som jag ogillar. Saken i sig är väl inte så stor. Men för mig känns det på något sätt obehagligt när folk på det sättet av lojalitet, struntar i fakta och förnuft. Om man gör så i det lilla, gör man väl likadant i det stora.

Jag har ju en tjatig förmåga att upprepa mig. Så nu skall jag på nytt skriva om ett citat av Bertrand Russel. Jag kommer inte ihåg det ordagrant men han säger ungefär: när du analyserar en händelse eller en filosofisk fråga, bry dig bara om fakta och inget annat än fakta. Inte i huruvida det passar in i hur du önskar det skall förhålla sig, eller om du på något sätt tjänar socialt på din uppfattning. Bry dig bara om fakta, även om det kostar på. Jag försöker iallafall göra mitt bästa och försöker hålla mig till fakta, även om det innebär, att jag får erkänna att jag tidigare haft fel och får känna mig lite dum i huvudet. För sanningen är viktigare än hur fan jag känner mig, så det så.

Idag är det midsommarafton. När jag var barn var det alltid en ambivalent högtid för mig. För jag hade fått för mig att det betydde att halva sommaren och halva sommarlovet passerat. Så bara hälften var kvar, innan man skulle tvingas in i den förbannade skolan igen. Vilket kändes som man var på väg mot den dörr, över vilken det i Dantes komedi står ”du som här inträder låt allt hopp fara”. Så illa blev det ju inte. Men det kändes så. För jag trivdes aldrig i skolan.

Och världen fortsätter att vara full av krig, dödande, galenskap och ren ondska. Vilket är jobbigt att tänka på och faktiskt påverkar mig mer än jag vill. För jag har blivit mer känslig och mer gråtmild hur äldre jag blir. Så när jag tänker på barnen i Gaza som lever i ständig skräck och nu svälter, så blir jag blöt i ögonen. Det började med en vidrig massaker på oskyldiga människor och fortsätter med en vidrig massaker på andra oskyldiga människor. Där samvetslösa idioter inte drar sig för att behandla helt oskyldiga barn, som fiender som skall förgöras. Som man strävar efter en slutgiltig lösning, efter känd förebild. Där folk är så dumma i huvudet och förblindade av hat, att de jublar när fiendens barn mördas och upprörs när ens egna barn utsätts för samma sak. En primitiv jävla ondska utan börja och slut. Där man tror sig ha den rättfärdiga guden på sin sida i kampen. Som korsriddarnas stridsrop: ”Gud vill det”. Nu är det väl Jahve och Allah som vill det och hejar på respektive lag i dödandet. Alltihop är vidrigt och får mig att tappa tron på mänskligheten.

Men trots det, får jag väl önska er fåtaliga som orkar läsa mina inlägg en Glad Midsommar och ge ett litet tips till i morgon. Om ni inte mår riktig bra av sillen i morgon och besväras av huvudvärk och törst, så bre en knäckemacka och strö över några magnecyl och koltabletter. Skölj ner med några råa ägg blandade med Tabasco, så kanske det känns bättre efter några timmar. Eller ge fan i sillen om ni inte mår bra av den. Själv brukar jag ju numera undvika sådant, som man inte mår bra av dagen därpå. För jag har blivit klokare och lärt mig att det kan vara klokt att avstå från sådant som man inte mår bra av. Men jag ger mig fan på, att inte alla som läser denna blogg är lika förståndiga som jag är.

Peter

 

Hej vänner!

Jag kom att tänka på ett minne. Det var vid den här tiden på året 1983 och min äldsta dotter Emelie var ett år och några månader. Vi var på promenad med barnvagn genom Stockholm och hade gått genom Riksdagshuset på Riksgatan och dess förlängning Stallbron och hade Slottet framför oss. Där satte vi oss på en bänk och vilade. Då kom Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme gående förbi. Han tittade på oss och på lilla Emelie som stolpade runt som ett ettåring gör. Han kom där och gick alldeles ensam och hade inte med sig någon annan. Inte en livvakt från SÄPO så långt man kunde se. Vilket idag känns konstigt. Statsministern tittade på oss där vi satt och han log ett stort och varmt leende mot oss. Som har var glad att se några medborgare sitta i solen, med sin lilla dotter och ha det rätt bra. Det känns konstigt idag att Sveriges statsminister bara kunde komma knallande på stan, utan bevakning. Han kom från Riksdagshuset och var på väg mot Gamla stan eller kanske slottet. Kanske skulle han träffa kungen eller bara gå och fika någonstans. Log gjorde han iallafall mot oss och såg glad ut. Ett varmt, genuint och innerligt leende.

Olof Palme var ju en uppenbarligen högt begåvad människa. Han var också en mycket duktig talare och retoriker. Jag tror att jag och många andra uppfattande honom som lite arrogant och överlägsen. Just för hans briljans och förmåga, att vara skicklig debattör och hans förmåga att hitta svagheter i andras argument. Han kunde nog ibland uppfattas som elak, genom att han kunde göra andra mindre retoriskt begåvade att framstå som inte så smarta. Det kunde ju ställa till det för honom. Som när han debatterade med Torbjörn Fälldin, som också var en genuin människa och till slut for illa i politiken på grund av det. Han blev ju på något sätt motsatsen till Olof Palme. En fårbonde från Ramvik i Ångermanland som talade långsamt och använde ord som ”dra i långbänk”, ”dagtinga” och andra ålderdomliga ord. Som nog var en bra karl, men som bröts ner av politiken. Men jag minns den där morgonen och Olof Palmes leende mot oss och att han då för en stund blev för mig någon annan, än politikern och statsministern Palme. Det bär jag med mig sedan dess.

Nu har jag bott i Visby sedan 2006 och är ofta glad över att få bo i denna vackra och historiskt så spännande stad. Men de sista 10 åren har jag blivit alltmer ledsen över hur staden har förvandlats från en levande stad till en sorts död kuliss. Iallafall staden innanför murarna som blivit någon sorts nöjespark för turister och där snart alla små hus köpts upp av folk med mycket pengar och alla lägenheter görs om till lägenhetshotell. Från oktober till juni så går man på gator där fönstren är mörka eller möjligtvis en enstaka lampa automatisk tänds klockan fem varje kväll. Där man ser att ingen bor. Den levande staden dör och nu är det bara runt 30 % av de boende i innerstaden som faktiskt bor där. Så snart är de så få att staden visst riskerar missta sin världsarvsstatus. Det känns sorgligt. Men entreprenörer med mycket pengar och företrädare för Region Gotland verkar vara jävligt överens om att pengar är viktigare än kulturarv och har visst ett gott samarbete. Ibland i mina mörkaste stunder kan jag få för mig att det förekommer bestickning och mutor i denna relation. Men det tror jag egentligen inte. Utan inför denna utveckling är vi alla, som inte är mycket rika rätt maktlösa. ”Sådan är kapitalismen” som Fred Åkerström en gång sjöng. Men det är tråkigt på en så fin stad, måste jag säga.

Så har krig utbrutit mellan Israel och Iran. Vilket egentligen bara var en tidsfråga innan det skulle ske. Jag tycker det känns allt jobbigare att tänka på framtiden. Galenskap styr världen och förnuftet dör inför alla lögner och allt meningslöst hat. Brottslingar har blivit presidenter och styr stormakter och i Sverige har de snart inflytande överallt. Även i Riksdagen. Jag försöker tänka på annat och på att hitta några jävla ljuspunkter i mörkret, men det blir allt svårare. Ofta är jag faktiskt både orolig och rejält ledsen. Fan ta alltihop.

Nu skall jag gå en prommis med taxen Stefan. Han verkar för det mesta vara rätt nöjd och glad. Bryr sig nog mest om det som sker här och nu. Oroar sig nog inte så mycket för framtiden utan ser fram mot den med tillförsikt. ”Skall vi gå ut, jättekul”. ”Leta efter godis, jättekul”. ”Nosa på en stolpe, där någon kompis kissat, spännande och kul”. Han är lite som Nalle Puh som säger: "Det är bättre att tänka på något roligt, även om det inte finns något särskilt att tänka på."  

Peter

 

 

Hej vänner!

Världen är full av gåtor. Vad jag förstår så består 95 % av universum av mörk materia och mörk energi, som ingen jävel har en aning om vad det är för något. Detta enligt de fysiker, som för övrigt har mycket kunskap om annat i detta universum. De vet alltså mycket om 5 %. Men har ingen aning om vad resten är för svartsoppa. 

 Det är ju lite samma sak med medvetandet. Jag sitter här och känner mig medveten om min egen existens och min plats i relation till allt annat. Men vad medvetande egentligen är, utöver att det är något som finns när man inte är död eller avsvimmad, är svårt att få svar på.

Världen är sålunda full med gåtor. En annan är att folk som aldrig varit lärare har fått stort inflytande över skolan. Vilket på olika sätt ställt till det. Man har lyckas undergräva status och auktoritet hos den yrkesgrupp, som har att utföra själva undervisningen. Förvandlat de läraryrket till någon sorts jävla serviceyrke, som om det handlade om att servera snabbmat. Undergrävt respekten för denna yrkesgrupp till den grad, att de som är missnöjda med sina barns betyg, har mage att dyka upp och ifrågasätta deras professionella bedömning. Gjort skolan till en verksamhet till en plats, där man konkurrerar med vilket plugg som ger högst betyg, i förhållande till kunskap. Det är för bedrövligt och rätt gåtfullt. När jag för länge sedan var skolpsykolog i Stockholm, i början av min yrkeskarriär, tänkte jag ibland på just, att man inte lyssnade på de som varit lärare i många år och hade stor erfarenhet. De hade ju samma omöjliga ungar som sina kollegor och ändå rätt lugnt och tryggt i sina klassrum. Jag tror att deras auktoritet och förmåga att skapa relationer, delvis var ett personlighetsdrag, som var medfött och det var därför de blivit kvar som lärare i över 30 år. Men de hade säkert också lärt sig mycket och hade mycket att lära ut. Men deras inflytande var begränsat jämfört med det som politiker och ”progressiva” akademiska forskare hade. Ni vet de där som hittade på ”mängdlära”,”forskning”, ”grupparbete” och datorisering utan hänsyn till kognitiv förmåga hos mottagarna av dessa idéer. Påminner om killarna i roliga hattar i filmen om tjuren Ferdinand på julafton som ropar: ”Honom skall vi ha!” när Ferdinand rusar runt efter ha blivit stucken av ett bi i rumpan. ”Datorer istället för böcker till sjuåringar. Så spännande. Det skall vi ha!”

Jag har ju dagligen en uppgift i att undervisa en tax. Det kräver en viss tydlighet, klappar och en del godis. Jag vet att en del experter på undervisning av taxar, tycker belöning i form av godis inte är lika fint som bara förstärkning på annat sätt. Men jag struntar i det och gör vad som fungerar. Men taxar är ett envist släkte med en stark egen vilja. Så ibland blir man lite trött. Att komma på inkallning fungerar oftast. Men om något annat är mer intressant, så kan man stå där och ropa eller vissla i visselpipa, utan att det leder till något annat än att man blir rätt frustrerad. Ändå måste man spela överlycklig, när kortbeningen äntligen kommer. Men för att vara tax är Stefan nog, trots allt, en rätt lätt hund att ha att göra med. Taxar har ju en speciell personlighet. Vaktiga, envisa och rätt tuffa, fast de är små. Men samtidigt är de lojala, smarta och lätta att tycka om. Nu skall jag ta med den lilla skojaren på en prommis.

Så 95 % av universum vet vi inget om. Inte heller vad medvetande är. Hur fan taxar tänker ibland, är också jävligt oklart. Gåtor, gåtor utan svar.

För övrigt är Putin och Trump två av de största idioter och flatlöss som bebor denna planet.

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag lyssnade på nyheterna på radio kl 6:00. Där berättades att tusentals barn dödats och skadats, sedan kriget i Gaza startade. Vidare att det är uppror i Los Angeles, för att man där börjat massutvisa människor som vistas illegalt i USA. Alltså fattiga människor från Latinamerika som inte ärvt något mer än sin fattigdom. Som i desperation sökt sig till ett bättre liv för sig och sina barn. Dessa skall nu av en kille som ärvde ett fastighetsimperium och genom korruption, gjort sig och sina barn mycket rika, skickas hem till sina hemländer. För att där leva i hopplöshet, arbetslöshet och nöd. Det var väl det viktigaste som jag informerades om. Det berättades inget om kriget i Ukraina, den här morgonen. Men det bara fortsätter och mördaren i Kreml skickar bara nya bomber över städerna i där. Vilket Trumpjäveln uttalar förståelse för. De har ju haft oförskämdheten att försvara sig och sitt land mot övermakten och då är det ju klart att man blir bombad, enligt den jävla idioten.

Det hade visst sprängts en bomb i Göteborg och båten som Greta Thunberg seglade för att föra hjälp till Gaza hade bordats och de som var på båten, skall visst skickas hem. Men det känns i relation till tusentals skadade och dödade barn mindre viktigt. Likaså hur jag mår efter att ha del av dessa nyheter. Men om ni undrar, kan jag ju berätta att det inte är bra.

Det är grått och regnar över Visby och är för årstiden kallt. Bara 10 grader. Jag har varit ute med taxen Stefan och han tyckte det var värdelöst. Han gillar inte när det regnar och är sur över att tvingas ut. Men samtidigt är han pissnödig och har dessutom några stolpar som bör skvättas ner varje morgon. Igår morrade han förresten på två igelkottar. Jag såg dem inte först men Stefan stannade plötsligt till och stirrade in i grönskan vid två tillfällen. Där låg två taggiga bollar, vilket gjorde mig glad. Men Stefan skrämde väl stackarna med sitt morrande. Han blev nog rätt skraj själv förresten. För han ville inte stanna kvar, utan hade bråttom att få gå vidare. Man skall vara rädd om igelkottar och hjälpa dem. Man skall absolut inte ge dem mjölk, potatis eller annan människomat. De gillar insekter och maskar. Jag har läst att man kan ge dem lite kattmat i form av torrfoder till hösten. Men nu har de käk tillräckligt ändå. Men om man har en robotgräsklippare skall man stänga av den på kvällen. För annars kan man skalpera och döda en igelkott.

Det har visst funnits igelkottar i 23 miljoner år. Människor har väl bara funnits någon miljon år. Så igelkottarna har knallat runt i lugn och ro utan att ställa till skada för någon. Möjligtvis har något nyfiket rovdjur stuckit sig på nosen. Vilket är rätt åt detta rovdjur och en varning till nyfikna taxar till exempel. Har man stuckits i 23 miljoner år är man rätt bra på det. Man bör förresten inte lyfta upp igelkottar eller nosa på dem. För av någon anledning har de ofta multiresistenta bakterier på taggarna. Så ge fan i dessa mina små taggiga vänner och var rädd om dem.

Nils Ferlin har ju skrivit en dikt om en igelkott.

Av ständig oro

 Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

— Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara

Ja, du Nisse. Här går vi som barfotabarn i världen och funderar på hur fan vi blev så här. Men egentligen är det väl inte vi som är så konstiga till ”övermått”. Det väl mera världen som är konstig och galen. Som i övermått, ställer till det för sådana som oss.

Peter

 

 

Hej vänner! 

 

Vår galax Vintergatan innehåller visst någonstans mellan 200 till 400 miljarder stjärnor. Jag vet inte varför siffran är så osäker. Men tydligen är det svårt att räkna stjärnor i galaxer, så det får bli rätt grova uppskattningar. I vår hjärna skall det visst förresten finnas ungefär 86 miljarder nervceller. Det är ju rätt många. Men då det finns minst 2000 miljarder galaxer och många av dessa innehåller lika många stjärnor som Vintergatan, så går det rätt många stjärnor på antalet nervceller. Kanske är det därför vi, trots att vi är så kloka, har svårt att riktigt fatta universums storhet. Nervcellerna räcker kanske inte till för att riktigt förstå detta antal. I varje fall inte mina.

 

Så går jag runt här på en liten planet i detta oändliga universum vars storhet är svår att förstå. Jag gissar att jag kommer fortsätta med det i kanske 15 år till. Sedan kommer jag dö och om några generationer kommer ingen minnas, att jag var här. Inte heller hurdan jag var och vad jag jobbade med och alla de dumheter jag gjorde, när jag var här. Jag är ju ingen Buddha, Sokrates, Jesus eller Mohammed. Så mitt namn kommer säkert glömmas rätt fort och likaså vem jag var. 

 

Det finns de som tycker om mig och tycker att jag är en bra gubbe. De som tycker så är nog rätt många, trots allt. För jag har ju varit rätt snäll och aldrig jävlats med andra. Inte lurat någon på pengar eller snott någons saker. Än mindre slagit någon eller skadat någon med avsikt. Men trots det har det funnits människor som varit elaka mot mig och gjort mig ledsen. Något som jag förut försökt låta bli att tänka på och ibland nästan ursäktat med att tänka, att dessa människor måste ha det jobbigt på något sätt och ett tråkigt liv. Vilket man måste ha, om man ger sig tid att vara dum mot en sådan som mig. Men den sista tiden har jag börjat tänka på gamla oförrätter på ett sätt som inte är riktigt nyttigt och antagligen rätt dumt. Dessutom är alla de som varit dumma emot mig döda och omöjliga att ringa upp och skälla ut. Vilket är både bra och lite synd. För jag skulle ibland nu, när jag är 70 år och lite mindre rädd, vilja ringa upp alla elaka jävlar jag träffat under livet och säga sanningen. Som ”att du genom din förbannade malliga elakhet förstörde de finaste av sommardagar för mig och det är ta mig fan oförlåtligt. Jag har inte glömt det och kommer aldrig förlåta, så det så.” På något sätt känns det lite bra att vara lite arg och bitter. Känslor som jag tidigare hållit tillbaka. 

 

Det finns fortfarande människor som jag tycker illa om på ett sätt som gränsar till hat. Det är framförallt tre presidenter och deras anhängare, som jag känner så inför. Jävla knäppskallar vars grymma galenskap, förstör möjligheten att i grunden vara riktigt glad. Det gör förresten också den organiserade brottslighet, som förstör Sverige och närmast verkar startat krig emot oss. Krig mot vår samhällsgemenskap och demokrati. Så är vi då omgivna av yttre och inre fiender, vilket gör mig rädd. 

 

Men ute skiner solen och det kommer nog bli en rätt fin dag här på Gotland även om det blåser rätt kallt. Om man sätter sig i lä blir det nog rätt okej, trots allt. Så det är min plan för dagen. Gå en promenad med taxen Stefan och ta en sväng runt Visby, längs muren. Sätta mig i lä av denna mur och mysa med Stefan. Försöka göra denna dag i mitt korta liv i Universum till en bra dag och för en stund försöka glömma världen och tidens ondska.

 

Peter

 

Hej vänner!

Jag är ju inte medlem i något parti. Det borde jag kanske vara. För jag sitter ju här och har så mycket åsikter, om än det än och det andra. Så man kan ju verkligen säga åt mig att sluta snacka och istället försöka göra något konkret åt eländet. Gå med i ett parti och söka påverka politiken i en riktning som jag tycker är rätt. Men det gör jag inte, utan sitter här som en sur gubbe och bara gnäller. Dålig stil och något att skämmas för, kanske.

Det finns flera anledningar till att jag aldrig varit medlem i något politiskt parti.

För det första är jag lat och gillar inte att gå på möten. Allra minst sådana där man riskerar få uppdrag och uppgifter. Det finns som tur är sådana som gärna och glatt räcker upp handen i det läget. Det gör inte jag. För jag tittar ner på knäna och ser jävligt ovillig och upptagen ut.

För det andra bör man som partimedlem vara lojal med partiet och dess ledning. Inte kritisera beslut utåt och inte säga till det verkställande utskottet ”att det var ta mig fan det dummaste jag hört”. För då tycker nog många att man är illojal och borde uteslutas. Ännu värre är det om man röstar mot fattade beslut i en omröstning i kommun, region eller riksdag. För det är riktigt illojalt och de som gör så, brukar inte ha någon längre politisk karriär. De som är framgångsrika och belönas, är ju oftast de som är lojala med partiledningen. Ju lojalare desto bättre. Bara tanken med att hamna i en situation, där man känner sig tvungen att vara lojal med något som går emot vad man själv tycker, känns jobbig. För ett parti är ju ett paket av åsikter och värderingar där man förväntas köpa hela paketet och inte bara de delar man gillar. Som när före detta finansminister Kjell-Olof Feldt röstade ”ja” till löntagarfonder i riksdagen och samtidigt i samma riksdag skrev: ”löntagarfonder är ett jävla skit/ nu har vi baxat dem ända hit”. Man får liksom lust att ropa ner i historien: ”att om du tycker så, rösta nej då för fan.”

En som for riktigt illa på grund av kravet på lojalitet var verkstadsarbetaren Ture Königson, som var riksdagsman för Folkpartiet. Vid omröstningen om ATP skulle införas lade han ner sin röst, vilket gjorde att Socialdemokraternas förslag vann. Och där tog Ture Königsons politiska karriär raskt slut. Att jag vet detta beror på att min pappa flera gånger berömde Ture Königson och sa att han tyckte det verkade vara en bra och modig karl. En som fattade ett beslut i enighet med sitt samvete, trots att partipiskan slog honom röd och blå. Sådana gubbar gillade min pappa. Oavsett vilka åsikter de hade i övrigt.

För det tredje är det inget parti jag riktig gillar. Jag tycker sämre om en del och bättre om andra. Men det är inget jag riktigt gillar. Sämst tycker jag om de, som ligger ytterst på den politiska skalan. Inte minst idag när jag läste i Expressen att partiet längst till höger, har företrädare som är medlemmar eller sympatisörer till kriminella motorcykelgäng. Inte bara en. Utan flera stycken. Det är riktigt otäckt.

Något som också är obehagligt är de riksdagsmän på den andra ytterkanten, som vägrar ta en framsträckt hand efter avslutad debatt. Vilket är kränkande och en förolämpning inte bara av den vars hand man vägrar ta, utan också mot demokratin och svenska folket. För vi lever i en representativ demokrati och riksdagsmännen representerar inte bara sig själva, utan också sina väljare. Så när man förolämpar deras representanter, så förolämpar man också dem. Ett jävligt överlägset och oartigt beteende dessutom. Jag tycker inte om folk som gör så.

I USA är ju polariseringen numera total. Man behandlar där sina motståndare som fiender, som man totalt saknar respekt för. Inte bara som medmänniskor, som tycker annorlunda än jag gör. Vilket undergräver demokratin. För den kräver på något sätt en förståelse och respekt för meningsmotståndaren och en tro att denne i grunden vill väl. Även om han har in i helvete fel. För om han/hon är ond och vill skada och förstöra, så vore det ju bäst om han inte fanns. En åsikt som extremister ofta har och när de får makt brukar genomföra. Så jag hoppas att få fortsätta bo i ett land där man efter avslutad debatt tar varandra i hand och tackar för kampen. Inget jävla Trumpland fyllt av hat, hot och förolämpningar. Styrt av överlägsna knäppgökar.

Här tänkte jag skriva om vilka värderingar som jag anser alla måste dela för att få vara med i gemenskapen. Som allas lika värde, tron på demokratin som styrelseform och sådant. Men jag orkar inte utveckla det just nu.

I Ukraina fortsätter det ryska mördandet under ledning av en galen, psykopatiskt diktator. På Gazaremsan är det andra galningar, som dödar, plågar och svälter människor. Något som hela tiden ligger i bakhuvudet på mig och plågar mig. På grund av detta känns inget riktigt kul nu för tiden. Som känns som den hopplösa, vansinniga ondskans tid. En tid där galningar utan samvete dödar barn och kallar dem för fiender. Och alla säger de visst, att de har gud på sin sida. Fan vad jag är trött på alltihop.

”Låt oss gå och hälsa på allihop, sa Puh. Vi ska gå för att det är torsdag, och vi kan önska dem alla en glad torsdag.”

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Det var ett långt TV-program om kläddesignern och dragartisten Christer Lindarw på TV igår. Jag såg bara lite av detta program, för det var lite för långt för mig och taxen Stefan hade ett ärende på stan, som måste tas om hand. Jag har de senaste åren fått svårt att se längre program och långfilmer på TV. För jag blir trött i huvudet, när jag försöker. Så jag missade överraskningen när drottningen steg in och överraskade. Vilket var lite synd. För det måste verkligen varit en överraskning. Men jag såg när tre tjejer, som han varit kompis med på gymnasiet i Eskilstuna och fortfarande är kompis med, kom in. Det var både lite rörande och smärtsamt. För han berättade att när han efter flyttat till Stockholm, ändrade namnet på killar han haft ihop det med och gav dem tjejnamn. Så att Anders fick heta Anna och Erik heta Eva. För han vågade inte berätta att han var homosexuell, fast han måste varit rund 20 år. Det var tydligen fortfarande så känsligt på den tiden. Han är ju bara ett år äldre än jag är. Så det är inte hundra år sedan, det var farligt att berätta att man var en sådan som gillade och tände på folk av samma kön. Det är skönt att det har förändrats och att de flesta i Sverige tycker det är helt okej, att kära ner sig i vem fan man vill. Jag har faktiskt aldrig förstått varför en del blir så jävla upprörda av att det förhåller sig på det sättet. Vad två vuxna människor har ihop det på för sätt, är väl för fan ingen annans business och något att bry sig om. Så att samhället blivit mer tolerant på den punkten under min livstid och det är en av det få saker som blivit bättre. Det är bra att drottningen är överens med mig på den punkten.

Det där med killar som klär ut sig till tjejer har tydligen alltid varit lite spännande. Christer Lindarw blir ju dessutom snygg som tjej. Själv skulle jag antagligen se för jävlig ut i klänning och högklackat. Som Tony Curtis och Jack Lemmon i filmen ”I hetaste laget”. Det finns ju också en gammal film där Stig Järrel klär ut sig till ”lilla Märta”. Men bägge dessa filmer är lite orealistiska för det syns ganska väl att dessa manhaftiga ”damer” mer är lite slarviga transor, än tjejer. Som Dame Edna Everage om ni sett henne. Hon är minsann inte heller är någon skönhet. Själv har jag aldrig haft minsta lust att klä mig i damkläder. Men om jag skulle drabbas av en sådan lust att bli lite sötare än jag är, så är det ju inte bara att låna M:s persedlar. För vi har liksom olika storlek och att få in mig i ”small” skulle vara svårt och säker bara förstöra kläderna.

Det finns ju alltså några killar som gillar att klä sig i fina klänningar och nylonstrumpor. En liten minoritet, som tydligen gör en del människor jävligt upprörda. Oftast folk långt ut till höger i politiken. Ni vet de där som håller på att skita på sig av oro när något väcker deras rädsla, för de som är annorlunda. Som verkar rädda för att smittas av homoviruset eller transbakterien. Som om de tror att de själva kan trilla dit och bli som ”dom”. Själv är jag ju en orolig själ. Men just detta är jag inte ett dugg orolig för. Däremot mycket annat. Mest för dumhet i kombination med makt och grymhet. Något som just nu håller på att förstöra världen.

Det finns alltså sådant jag inte kan välja. Jag kan inte välja att sluta vara tråkig och heterosexuell, även om jag skulle vilja bli kär i och tända på killar. Då det inte har hänt på 70 år, är det väl ytterst osannolikt att det skulle hända nu. Detta då jag är övertygad att det inte är något man väljer eller kan påverka. Lika lite som ögonfärg eller mängden melanin man har i huden. Inför sådant och inför det mesta annat är vi rätt maktlösa. Men samtidig finns ju sådant som vi kan påverka och har total makt över. Det är ju makten att välja och fatta beslut över vår egen framtid, en makt som enligt existentialisterna ger oss ångest. Nu vet jag att det finnas en massa annat som man kan känna ångest inför. Saker som inte har ett dugg med ångest inför vår egen frihet att göra. Så existentialisterna har väl inte helt rätt. Jag läste ett citat som löd: ”Då vi till 70 % består av vatten, är vi egentligen bara gurkor med ångest”. Vilket kanske är att ta i.

Jag läste om den utredning som kommit fram till att många av de som har adopterats hit från främmande länder inte alls adopterades bort av sina föräldrar eller kom från barnhem. De kidnappades på olika sätt av folk, som tjänade pengar på verksamheten. Nu tyckte utredaren att riskerna med utländska adoptioner är så stora, att dessa bör förbjudas. I den artikel jag läste framkom att de tydligen fanns de som känt oro för att det förhöll sig som nu framkommit och ändå inte agerat. Det är ju i så fall en jävla skandal. Helt klart är, i mina ögon, att de som inte insåg riskerna med att adoptera barn från länder som Columbia, Kina och Korea, var jävligt naiva. I alla fall om det fanns pengar att hämta för någon, i verksamheten. Tydligen var vår nuvarande statsminister en av dess naiva och godtrogna.

Det påminner mig om historien med de ”apatiska flyktingbarnen”. Där till slut några av dessa barn som vuxna trädde fram och berättade att de av sina föräldrar tvingats ligga i en säng och tvångsmatas, för att föräldrarna skulle få uppehållstillstånd. Den som på minsta sätt antydde att så kunde vara fallet, blev ju av de som ansåg sig vara experter på fenomenet, i bästa fall betraktade som mindre vetande och i värsta fall sedda som grymma oförstående sadister. Den samlade expertisen av överläkare, psykologer och journalister, som ansåg sig stå på de godas sida, lyckades också effektivt tysta de som tyckte sig se manipulation. Detta genom att beskriva de som hade sådana misstankar, som onda och okunniga med jävligt skumma syften. Den skandalen försvann rätt fort från löpsedlarna. Jag tror att det beror på att många som hade makt över ordet och tidigare skrivit om detta, nu skämdes över vad som framkom. Även de läkares om tidigare med hela överläkarauktoriteten ställt diagnoser, blev ju plötsligt jävligt tysta. Nu verkar det väl belagt att den effektiva behandlingen för att komma till rätta med detta tillstånd, är att skilja barn och föräldrar för en tid. Barnen blir visst då ofta friska efter några dagar. Men ingen av de som tidigare var experter, har bett om ursäkt till barnen som utsattes eller till de som vågade framföra minsta misstanke om föräldrarna misshandlade sina barn.

Hur skall vi skapa ett samhälle där folk med modet, att ifrågasätta sådant som de med makt över orden och som tror sig stå på de godas sida säger. Själv får jag väl erkänna att jag vad gäller de apatiska flyktingbarnen var jävligt misstänksam och tänkte att något inte stod rätt till. Det var helt enkelt en för konstig symtombild, för att jag riktigt kunde tro på den. En sjukdom som bara drabbar vissa barn från vissa länder i Östeuropa och botas av att föräldrarna får uppehållstillstånd. Jävligt konstigt! Jag var aldrig involverad i behandlingen av något av dessa barn. Men jag sa inte något om mina misstankar offentligt på min arbetsplats, av oro för de konsekvenser det skulle få om jag gjorde det. Det skäms jag för och är en skam jag får bära med mig genom livet.

Just rädslan att säga något som riskerar utesluta en ur gemenskapen och ha mod att göra så är på något sätt imponerande. Den som vågar säga sanningen om att kejsaren är naken, utan rädsla för följderna för social utfrysning och för den eventuella karriären. Jag var en gång lite modig iallafall, när jag ifrågasatte den rådande synen på orsaken till ADHD och autism och hur dessa tillstånd lämpligen borde behandlas. Detta i en miljö där man trodde att familjeterapi och psykodynamiskt terapi kunde bota autism och att orsaken var att mödrarna till dessa barn var kalla och okänsliga som kylskåp. De fanns de som tyckte rejält illa om mig för att jag vågade säga att jag tyckte det var ett jävla snömos, utan stöd i forskning och vetenskap. Men annars har jag ofta varit en riktig fegis som velat bli älskad och omtyckt av alla människor och rädd att inte få vara med. För jag är rädd för konflikter och försöker undvika sådana så gott det går.

Jag försöker tänka på annat än de förbannade krigen och allt annat jävla elände. Men det går dåligt och som jag skrivit om förut, mår jag i perioder, jävligt dåligt. Nästan jämnt när jag läst tidningen blir jag rejält deppad. Fan ta alltihop och de jävlar som ställer till det. Men nu skiner solen och jag skall snart gå ut med taxen Stefan på promenad och han skall få träffa sina hundkompisar. Då blir han glad och när han är glad blir jag också lite glad.

”Nalle Puh: Vilken dag är det?
Nasse: Det är idag.
Nalle Puh: Det är min favoritdag.”

Peter