Hej vänner!

 

På svenska kan ju ”dum” betyda två saker. Det kan ju beskriva en person som har svårt att lära sig saker eller behöver längre tid än det flesta att lära sig något. Men det kan ju också betyda att man är elak och har bristande moral. Detta har alltid retat mig. För jag har ju i mitt yrke träffat många barn och ungdomar som har inlärningssvårigheter, men är snälla, trevliga och väluppfostrade på alla sätt och vis. Men jag har också träffat högt begåvade typer som använder sin begåvning till samvetslöst och elakt jävlas med andra människor. Det har ju inget med varandra att göra och att ha ett sammanfattande begrepp för två helt olika saker, är ju bara just dumt. 

 

Jag hörde precis om prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer som avrättades av nazisterna 1945. Han menade att dumhet är farligare än ondska. För det onda kan man bekämpa och göra motstånd mot och bemöta med argument. Men i kombination med dumhet är ondskan värre. För är den helt oemottaglig för logik och rationalitet. Så länge folk har kvar sitt förnuft, kan de onda inte få med sig så många. Men med dumheten följer, att man tror på argument som inte är förenliga med fakta, men känns bra att tro på. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man påpekar att något inte stämmer. För de dumma blir bara arga över att någon säger och visar att de har fel. Eller så rycker de bara på axlarna och säger ”vem bryr sig” eller något sådant korkat. Så de som utnyttjar dumheten kan ta nya steg mot makt, grymhet och diktatur och få stöd av dumhet eller likgiltighet.

 

Men även begåvade människor kan vara dumma. För dumhet är inte i sig en brist på begåvning, utan lika mycket en brist på moral. Som i Tyskland för sådär 90 år sedan, när många begåvade och intellektuella människor blev lojala, med en ideologi som var ond och grym. De trodde att de ställde upp på framtidens och maktens sida, i ett rike som skulle vara i tusen år. Så det var väl lika bra att lägga förnuft och moral åt sidan och tro på det ledaren framförde, även om det inte bara var grymt och ologiskt, men också jävligt dumt.

Nu händer ju samma sak i USA och de som tror att det borde gå att bemöta galenskapen med fakta, logik och förnuft har nog fel. För där leder en president och ett parti som inte bryr sig om sådant. För problemet är inte deras ondska, utan deras förmåga att utnyttja människors dumhet. Många tyskarna förstod först att de var lurade, när deras führer sköt sig själv i en bunker och hela deras land låg i ruiner. De som nyss jublat när det gick bra, fick därefter leva i livslång skam över sin dumhet. Men nu har det gått 80 år och det som när jag var barn var ganska nyss, börjar bli minnen från länge sedan. Som 30-åriga kriget eller slaget vid Somme. Något som finns i historieböckerna, men inte är särskilt aktuellt. Så det är på nytt dags att låta dumheten strömma över världen och utnyttja den för att få makt och inflytande. Vilket verkar fungera över förväntan. Som Albert Einstein så riktigt sa: ”Bara två saker är oändliga: universum och mänsklig dumhet, men jag är inte helt säker på universum.”

 

Det har valts en ny påve hörde jag precis. Han är från USA men är peruansk medborgare och heter Robert Francis Prevost privat. Som påve har han tagit sig namnet Leo XIV. Jag vet inget om honom och hoppas han blir en bra påve. Men jag gillar ju, som ni vet, inte katolska kyrkan. Utan tycker det är en rätt otäck institution som gjort och gör mycket ont i världen. Men det skrev jag ju om för några dagar sedan. Så idag skall jag inte bråka om detta. 

 

En tråkig sak som jag läste, var att USA:s nuvarande så kallade president, var glad över att ha fått en kille från Chicago som påve. Det var tråkigt. För jag tycker allt som gör den gubben glad, är tråkigt. Men jag hörde att den nya påven, inte gillar det jävla kräkmedlet. Så hans viktigaste uppgift borde vara att göra det vidriga stolpskottet och hans näriga kompisar arga och besvikna. Vilket han kommer göra om han arbetar i Jesus efterföljd och ber de otäcka typerna fara åt det helvete, där de hör hemma. Han drev ju en gång ut sådana otäckingar ur templet och sa att de gjort det till ett rövarnäste. Om han mot förmodan kommer tillbaks, kommer han väl göra samma sak med typer som Musk, Zuckerberg och Bezoz. Driva ut dem så långt bort dem från hederligt folk som går och in genom den port över vilken det står: ”I som här inträden, låten hoppet fara”.  

 

”Hur har du det annars”, kanske ni undrar. Då får jag väl ärligt svara att det växlar. I perioder tänker jag på de jävla krigen och deras onda vansinne. Ibland på samhällsutvecklingen i Sverige. När jag tänker på sådant, blir jag faktiskt riktigt ledsen. Känner mig ibland uppgiven och maktlös. Jag har svårt att hålla detta jävla mörker ifrån mig. Jag trivs inte något vidare i världen. Tycker den blivit ett otäckt ställe, i vilket jag går runt som en främling. Som när man går runt i en främmande storstad och plötsligt upptäcker att man hamnat i kvarter, som man nog borde undvika. 

 

Idag verkar det bli en grå och regnig dag här i Visby. Men trots det måste jag ut och med taxen Stefan några gånger. Vilket jag måste varje dag oavsett väder. Det är ju bra. För annars hade jag väl helt säckat ihop. Det är intressant att gå runt med Stefan. För man förstår att det finns en värld av dofter och lukter som vi, med våran bristande näsa, inte har tillgång till. Men som för taxar är viktigare än synen. Vi brukar dela upp promenaderna så att först bestämmer Stefan en stund. När han pinkat och gjort det han ska, bestämmer jag vart och i vilken takt vi skall gå, Sedan får han nosa runt på vägen hem och pinka i vartenda hörn igen. En bra och rättvist fördelning tycker jag. Stefan verkar också rätt nöjd med detta. Jag förstår att det finns andra budskap som jag inte begriper riktigt. För oftast går det bra när vi träffar på andra hundar. Stefan knallar på och verkar inte bry sig om det inte är en kompis som han känner. Då vill han gärna nosa och morsa innan vi går vidare. Annars håller vi helst avstånd till andra hundar, om det går. För Steffe är lite skraj för sådana han inte känner. Men på morgonen går vi och träffar ett helt gäng kompisar och dom litar han på och han tycker bara att det är kul att träffa dom.

 

I meningen ovan skrev jag ”dom”. Det brukar jag ju aldrig göra annars. För det känns oftast lite fel för mig. Jag brukar skriva ”de” och ”dem” och hoppas det blir rätt. Men nu funderar jag på om jag inte skall börja skriva ”dom” lite oftare och inte dra mig för det. Men ”mej” och ”dej” kommer jag nog även i fortsättningen ha svårt att skriva. För då kommer min inre skolfröken komma med rödpennan och dra streck över och titta strängt på mig. Som fröknarna brukade göra när jag gick i skolan. För jag hade ordentliga fröknar som minsann kunde skilja på talspråk och skriftspråk och aldrig i världen skulle skrivit ”dom”. Min inre skolfröken heter förresten fröken Melander och var min lärare i svenska på högstadiet. En snäll dam, men en virtuos på rödpenna. 

 

Peter