Hej vänner!

Vår värld är sålunda galen och ofta en ond plats att vistas på. Vilket känns jobbigt att tänka på. Men att förneka att så är fallet, skulle för mig kännas som en livslögn. Som att fegt inte våga se verkligheten i ögonen. Som jag skulle bli som en sådan där som av rädsla för döden, förnekar att den är slutet och säger sig tro på evigt liv. Men ofta ändå är lika rädd för döden, som vi som tvingas konfronteras med den utan hopp.

Jag läste förresten en artikel om mänskligt våld genom historien. Det visade sig att folk slagit ihjäl sina medmänniskor, så länge som vi funnits på jorden. Redan i tidig jägar- och samlarstenålder hittar arkeologer skelett med tydliga skador efter strider. Det är krossade skallar, avhuggna huvuden och lemmar om vartannat. Det känns jobbigt att tänka på att människan alltid tycks vara en jävla mördarapa, även om det inte direkt förvånar en. Så var det på stenåldern och så är det nu. Vilket gör mig ledsen i perioder.

I USA fortsätter tokerierna. I Ukraina och Gaza fortsätter dödandet. Jag orkar nästan inte skriva om det längre. Ett kombination av ondska och galenskap utan slut. Fan vet hur det kommer gå. Det gäller väl ändå på något sätt stå ut och göra motstånd. Men också komma ihåg vad historien lärt oss. Jag tänker ibland på Winston Churchill som efter Dunkirk, när allt verkade hopplöst och hela Västeuropa hade ockuperats av nazisterna sa: We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender. Det fanns de som tyckte att England, som då stod ensamt, skulle söka fred med nazisterna. Men Churchill menade att fred utan frihet, är rätt värdelöst. För de som tycker fred i sig är så positivt, att man bör böja sig för den totalitära makten för att uppnå den, bör tänka på att fred då innebär att de som gör motstånd, hämtas om natten i svarta bilar och skjuts med nackskott. Det är det som väntar i Ukraina om Putin vinner kriget. Fred till priset av utplåningen av ett land, ett folk och en kultur. De som vill ha en sådan fred och säger att motstånd är meningslöst, stödjer Putin och sviker inte bara Ukraina, utan också Sverige och andra demokratier. 

Nu såg jag att det i USA var stora demonstrationer med 100 000-tals deltagare, som protesterade mot galenskapen. Här kunde jag skriva om tullar som höjs och sänks om vart annat. Med argument som tydligen inte längre är aktuella, när de ekonomiska konsekvenserna går mot katastrof. Men jag orkar inte. Det är väl någon sorts taktik att översvämma nyheterna med ständigt nya vansinnigheter, för att trötta ut folk och få dem att börja tvivla på sitt förstånd. Men det planeras visst nya demonstrationer och Bernie Sanders, drar massa människor till sina möten. Så det finns hopp och att demokratin och värdigheten till slut återkommer i USA. Om inte förr så när den patologiska lögnhalsen, avslöjas i hela sin onda narcissistiska tomhet. Någon kommer väl till slut säga: ”kejsaren är naken” och då kommer väl alltihop falla ihop. 

Putin lovade stabilitet och trygghet, efter år av kaos och att Sovjetunionen skulle återupprättas, efter sitt fall i skam och förnedring. Trump lovade att allt skall bli som förr. Då när amerikanska bilar drog tre liter bensin per mil och det nästan inte fanns några fordon från Sverige och Korea, på gatorna i USA. Då, när det bröts och eldades med kol och ingen brydde sig miljön. När TV-apparater och kylskåp, inte kom från Asien. När det var okej att jävlas med och trakassera bögar och transor och andra avvikare. När ingen pratade om slaveriet och rasism eller om folkmordet på ursprungsbefolkningen offentligt. När John Wayne visade vart skåpet skulle stå i vilda västern och i resten av världen. När man kunde skicka några kanonbåtar, om kineserna bråkade. Nog för att de otäcka stolpskott och rötägg, som hittar på alla dessa nostalgiska drömmar om en tidigare guldålder, är korkade. Men fan vet om inte de som röstar på galningarna, är ännu tommare i kartongen.

 

”Hur är det annars”, kanske ni undrar. Inte för jag tror att ni undrar det. Men jag kommer ändå informera er om det. Ömsom vin och ömsom vatten, som man brukar säga. En sak med att vara 70 år som är lite jobbigt är att man börjar få krämpor. Inget dödligt men lite tråkigt. Jag har till exempel två fötter som ibland jävlas en del. På morgonen gör de ont och är stela. Men när jag knallat runt en stund är det rätt okej. Samma sak med knäna. Men tack vare taxen Stefan är jag ju tvungen att gå en längre promenad varje dag och några kortare. Vilket går bra när morgonens stelhet släpper. På TV gör folk reklam för något sorts preparat som skall vara bra för leder och muskler. Folk hoppar runt som stengetter, så fort de prenumererat på detta preparat. Men jag tror det bara är påhitt. För vore det så bra som de säger skulle det väl säljas på apotek, som andra kosttillskott och inte genom någon sorts lurig prenumeration som antagligen är svår att säga upp, när man förstår att man är blåst.

 

En annan sak som är lite jobbigt är att jag ibland fått svårt att plocka fram ett ord ur minnet. I natt drömde jag att jag satt med mina kollektivkompisar, som jag bodde med som ung. Jag ville berätta för dem om en kille som vi då bodde med som heter Robert. Jag kunde inte för mitt liv komma på vad han hette i drömmen, vilket förvandlade denna dröm till en mardröm. Så mitt undermedvetna oroar sig nog för att mina framplockningsproblem skall sluta med att jag inte kommer ihåg något alls till slut. Men så länge man bara glömmer dra upp gylfen ibland, är det väl rätt okej. Det är när man glömmer dra ner den, det blir för jävligt. 

 

Idag kommer det bli en toppendag. Solen skiner och det kommer bli hyggligt varmt. Skogen är full av sippor och ur mammakorvarna kommer fram en massa snygga tjejer. Taxen Stefan kommer bli lycklig och glad som en lärka och säkert hitta ett kaninhål att nosa i.

Idag är jag förresten 70 år, 7 månader och 10 dagar gammal. Något att fira kanske!

Peter