Hej vänner!

Jag är 70 år. Vilket många av de vänner som är äldre än mig, inte är så mycket att tjata om. För de är ju ofta tio år äldre än jag är. Tror de tycker jag är tjatig om min ålder och att jag ibland känner mig gammal. Speciellt som jag redan tjatat om detta i flera år. Det ju rätt löjligt. Men de finns en del saker som hänt, som gjort att jag rätt tidigt börjat fundera på mitt liv och hur det blev. Om beslut jag tagit och erfarenheter jag gjort sedan 1954. Tyvärr har jag ju gjort en del saker som jag tycker varit mindre klokt och när jag är deppad, ältar jag sådant. Vilket är fullständigt meningslöst, då det är för sent att göra något åt. Dessutom känns, för närvarande, framtiden rätt mörk och det ältar jag också. Så här går jag i perioder runt och ältar det jobbiga som hänt och oroar mig för det som kommer att hända. Inte hela tiden. Men för mycket för det skall vara riktigt nyttigt. Borde väl mer följa det en klok man sa: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”

Ibland tänker jag på hur det har varit att vara en sådan man som jag är. Det händer att jag känner mig lite underlägsen och misslyckad. För så jävla ”matcho” och praktisk är jag minsann inte. Även om jag en gång i tiden, var rätt bra på att fixa problem på de skrotiga bilar jag då brukade köra. Jag har ju under livet träffat ett antal auktoritära och framgångsrika män och till slut kommit fram till att jag tycker illa om dem allihop, utan undantag. Kanske finns det ett visst avund i detta. Så det kanske inte bara är deras fel att jag inte gillar dem. Jag skulle också velat vara framgångsrik och likt, en sådan där Kirchsteiger på TV, rask byggt ihop ett hus och satt upp vackra hyllor och fina mobiler, för att därefter gjort en festmåltid, av sådant man hittar i trädgården. Det hade ju varit bra om jag varit lite rik också. Fast å andra sidan slipper ni ju från mig höra hur långt jag kutat varje morgon eller hur duktig jag var på senaste golfrundan eller hur fint jag hade i Florida, när jag var där över helgen. Fast egentligen är jag nog inte så avundsjuk på den typen av stolpskott, som envist skryter om sådant. Däremot på de som är duktiga på att måla tavlor, skulptera och spela instrument. Det skulle jag önska jag kunde och är lite avis på de som kan. Men tyvärr är jag inte bra på något av detta. Vilket jag alltså skulle velat vara.

För närvarande är ju män som är lika framgångsrika som korkade, som styr världen. Som ni säkert läst, har två KGB-agenter, talat med varandra i telefon, om hur de skall dela upp Ukraina. En får själva landet och en annan dess naturtillgångar. Planerna är väl på sikt att dela upp hela världen. Först Ukraina, sedan Kanada. Därefter är det väl dags för Estland, Lettland och Litauen. Men den ena jäveln tänker väl slinka emellan med att sno Grönland, gissar jag.

Det är sålunda krig i världen. Det ena jävligare än det andra. Fast på kvällstidningarnas löpsedlar är det viktigaste som hänt att en schlagersångare skall skiljas. Vilket känns som en lite konstig nyhetsvärdering i mina ögon. Tråkigt för honom och hans fruga. Men inget som intresserar mig det minsta.

Nu skall jag snart gå ut en sväng med taxen Stefan. Han tycker att jag är bäst i hela världen och visar det varje dag. Älskar mig precis som jag är, med alla mina fel och brister. Jag tycker också att han är toppen. Fast ibland är han lite sur och envis, när han inte får göra som han vill. Som rulla sig i hästskit eller gå åt det håll han tycker är bäst. Men han är inte långsint precis. Idag är han förresten extra nöjd. För jag råkade lägga mina brallor på sängen, när jag precis fyllt på med  hundgodis i en av fickorna. Men det hade försvunnit, när jag satte på mig brallorna. Inte en smula fanns kvar.

Det ser ut att bli en fin dag här i Visby. Strandskatorna, stararna och lärkorna har kommit. Skogen är full av blåsippor och ramslök man kan plocka, om man vill.

Visst börjar
jag bli gammal,
det känns i ben
och fot.

Men än jag
rätt klar i
tankens själva rot.

Än finns ju
år kvar, innan det
tar slut.

Visst kan de
vara jobbigt,
men än så står
jag ut

Så är jag då ibland
trött på alltihop.

Men värre är trots allt,
att hamna i en
grop.

Så sjunger lärkor
ovan mig och
sippor blommar
överallt.

Och än kan
vi värma oss i kärlek,
om det blir för jävligt
kallt.

Peter