Hej vänner!

Ni som har läst denna blogg tidigare vet att ett återkommande tema, har varit hur vidriga jag tycker Putin och Trump är. På den punkten har jag varit jävligt tjatig. Jag hatar bägge två ungefär lika mycket. Men Putin är ju bara en av dessa ryska despoter som alltid styrt Ryssland. Ett land som saknar demokratisk tradition och alltid styrts med hjälp av våld, hot, förtryckt och rädsla. Så att en ny tsar lika sympatiskt som Ivan den förskräcklige, nu styr där, är väl ungefär som vanligt. Det är ju från början ett land, där en korrupt överhet i form av tsarer, bojarer, adel och bolsjeviker, styrt över ett folk av livegna slavar, som tror sig trygga i sin ofrihet. Där nu den senaste av dessa despoter heter Putin och är den som förtrycker och mördar, med hjälp av den typ av människor som Olof Palme kallade ”diktaturens kreatur”. Det är otäckt. Men alltså som det brukar vara.

Men att miljoner människor röstade på en sådan jävla psykopat och narcissist, som det äckliga jävla stolpskott som nu kommer bli USA:s president berör mig på något sätt i grunden illa. Får mig att tappa tron på att mänskligheten, som det står i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”har utrustats med förnuft och samvete”. Nu visar det sig, enligt min uppfattning, inte alls stämmer. Vilket är på något sätt smärtsamt att inse. Det är alltså så, att man genom att vädja till det lägsta och sämsta i människan, kan vinna val, ta makten och avskaffa demokratin. Något som jag är säker på kommer ske. Att vara 70 bast och inse att man varit naiv och trott att den totalitära galenskapen inte skulle segra på nytt och förstå att man hade fel, är rätt jobbigt. Gör en både uppgiven och ledsen.

I Gaza bedriver Israel en krigföring som förvandlat hela området till någon sorts jävla koncentrationsläger. Där helt oskyldiga civila hänsynslöst dödas, får svälta och plågas, för brott som andra begått. Detta är ju uppenbarligen ett brott mot mänskligheten. Man kan bara hoppas att de skyldiga till detta till slut får sitt straff. Dessutom skapar man en oförsonlighet och ett hat, som gör att man på sikt, riskerar sitt eget lands existens.

Då denna blogg bara blivit ett hopplöst ältande av ovanstående och det jävla mördandet, sprängandet och bedragande, som som drabbat oss. Så tror jag det är dags att lägga ner alltihop. För det som skulle vara lite skojiga kåserier och berättelser ur min vardag, har blivit något helt annat. Någon sorts terapeutiskt bearbetande av de känslor, som utvecklingen i världen väcker. Det vet i fan om jag behöver dela med mig. För det får ju de som läser detta, få del i på nyheterna varje dag. Här får ni ju varken läsa något som ger hopp, glädje eller uppmuntran längre. Bara ett oändligt tråkigt ältande över allt hemskt som händer i världen. Så efter 1257 inlägg, så tror jag det här blir det sista.

Så säger jag
hej, farväl
och adjö.

Vi går mot
mörker i
kyla och snö.

Jag skrev att jag
tror på det goda som
sant och som rätt.

Så förlora sin
tro, var inte lätt.

Så segrade hatet
i ondskans
tid som förut

Och jag tappade orden,
så nu är de slut.

Peter

Rädda Barnen: swishnummer 902 00 33. 

 

 

 Så är vi fällda
till marken

Med ansiktet i
gatan, väntande
på den sista sparken.

Av hoppet nu
övergiven.

Huggen av den
bruna kniven.

Visst är det
skam att
ge upp.

Men ondskan
starkast i parti
och i grupp.

Fast det gör ont
för mig att förstå.

Att inför människors
ondska, är vi
rätt små.

Trösta mig inte,
kom inte med
 krav.

För det som jag
trott på, har nu
gått i kvav.

Osaliga är de ödmjuka,
de skall mista landet.

Osaliga de som hungrar och törstar efter rättfärdighet,
ty de skall förtvivla

Osaliga de barmhärtiga,
för de skall möta hat.

Så mig kan man inte
lura numera.

De goda finns,
men de onda är
flera.

 

 

 

Hej vänner!

Nationalism är knepigt. För jag begriper inte tanken att man skulle vara så speciell bara för man är född på en speciell plats på detta klot, som är ett dammkorn i universum. Samtidigt är det ju dumt att förneka att jag känner någon sorts samhörighet, med de som delar detta öde att vara födda på denna lilla halvö på den euroasiatiska kontinenten. Fast jag vet inte riktigt vad som ingår i denna samhörighet. Jag känner också mig som en del av den gemenskap, som vi som sett Hylands Hörna och druckit mellanöl i ungdomen ingår i. Vi som lyssnade på Beatles och hade betyg från 1 till 5 är ju födda i ett annat sekel och börjar tackla av. Vi som skrivit på skrivmaskin och betalade våra räkningar på postkontoret. I den gruppen ingår jag.

Men jag är också svensk, har svensk pass och har inför gud lovat att försvara detta land om det angrips. Nu tror jag ju inte så mycket på gud. Men det ändrar ju inte så mycket. För har man lovat så har man. Även om jag skulle vara till ytterst begränsad nytta, om Ivan kommer. Fast ibland är jag ledsen och känner som det land jag än gång lovade försvara, inte finns kvar längre. Eller rättare sagt känner jag mig inte längre hemma i det land, jag läser om i tidningen. Kanske för att jag börjar bli gammal och konservativ. Men också för att jag läser om hur den förbannade kriminaliteten förstör varje tanke på att känna glädje och tillförsikt inför framtiden och stolthet över nationen. Jag oroar mig inte så mycket för egen del. För min framtid är ju rätt begränsad. Men när jag tänker på att mina barn och barnbarn skall leva vidare i detta otrygga och hotade land blir jag rätt orolig och ledsen. Både för dess direkta påverkan, som hotar yttrandefrihet, tryckfrihet, rättsväsen och demokratin. Men också för hur den väcker osäkerhet och rädsla. Något som alltid gynnar populister och extremister. Sådana som jag inte gillar.

Vi lever alltså i ett litet land på gränsen till Arktis med polcirkeln inom våra gränser. Där midsommarnatten är ljus och utan mörker. Där vinternatten är lång och kylan ibland bitande. Ett land där årstiderna påminner oss om livets gång. Från vårens ljusa hopp, till vinterns tysta svarta lövfria träd, som står som urklippta siluetter mot himlen om kvällen och väntar på återfödelse. I det landet är jag född och det landet är jag en del av. Som en blåsippa i en björkbacke eller en älg som doppar mulen i en skogstjärn om kvällen.

I USA skall man om några dagar välja en ny president. Den 12 november 2016 skrev jag följande i denna blogg:

”Hej vänner!

Det var ett tag sedan jag skrev några rader till er. Det beror att jag blev rätt illa berörd av resultatet av det amerikanska presidentvalet. Ni som brukar läsa vad jag skriver har kanske lagt märke till att jag inte varit så förtjust i mannen som nu tydligen skall bli president i USA. Jag har faktiskt kallat honom sådant som Kalle Knasboll, jävla stolpskott och kräkmedel. Det har helt enkelt varit svårt att hitta ord för att beskriva hur jag tycker om den mannen. Så jag har fått använda sådana lindriga och försiktiga uttryck i beskrivningen av honom. ”

Sedan dess har den jäveln och hans ryska krigsbrottsling till kompis varit ett återkommande inslag i denna blogg och gjort den lika tråkig som deprimerande. Så i åtta år har dessa vidriga människor stört mig och förstört mitt skrivande. Nu oroar jag mig för att det ena fanskapet skall återkomma som president, vilket skulle få mig att helt tappa tron på mänsklighetens förmåga att gemensamt fatta kloka beslut. För det skulle visa att i USA är sådana som jag i minoritet och de som röstar på dumhet, ovärdighet, grymhet och ondska är flest. Då amerikaner inte är unika, så säger det i så fall något om mänskligheten i sig. Jag läste förresten en artikel av några studenter som kallade sig konservativa som ville att Trump skulle vinna valet. Det med argument så oerhört dumma och naiva att man blir förvånad. Ungefär som att stödja Hitler, för han byggde så fina motorvägar och ordnade ett så fint OS, innan han startade kriget och blunda för galenskapen, hatet, ondskan och vad den ledde till.

Vi lever sålunda i de odjurs tid som det står om i Uppenbarelseboken. De är ju två. Precis som de idioter som nu är kompisar och vill ta över världen. Lika otäcka och hemska. Putin och Trump och deras tal är som ni alla vet 666. Varför det är just det talet vet jag inte. Men det stämmer säkert om man räknar på saken.

Och de jävla krigen bara pågår och pågår, i sin fullständiga galenskap. Det är så överjävligt hemskt att jag inte orkar skriva om det idag. I Gaza och Ukraina bara för att några idioter tar sig rätten att bryta mot all mänsklighet och döda och skada utan urskiljning. Även barn som är i vägen för bomberna.  Jag orkar nästan inte tänka på det längre. Får mig att bli riktigt deppig och uppgiven.

Det har blåst rätt hårt här i Visby de senaste dagarna. Någon dag var färjorna inställda, men nu går de visst igen. Det skall visst lugna ner sig några dagar, för att sedan börja blåsa igen. Taxen Stefan och jag är ju tvungna att gå ut några gånger varje dag oavsett väder. Så vi går här i blåsten och ser lite sura ut. För vi börjar ledsna på den förbannade blåsten, som får våra öron fladdra. Steffes ser ibland ut som han snart skall flyga iväg som elefanten Dumbo, med sina fladderöron. Nu skall jag gå och göra lite lunch. Det blir omelett om ni undrar.

Peter