Hej vänner!

Jag mår rejält dåligt av det jävla kriget. Allt annat känns i relation till det oviktigt. Som det inte spelar någon roll. Känns löjligt att överhuvudtaget lägga någon energi på. Sverige förlorade visst för några dagar sedan en fotbollsmatch, vilket stod om på tidningarnas förstasida. Men där stod också om lidandet och svälten i den ukrainska staden Mariupol. Då kände jag bara, va fan skriver ni om folk som jagar en bolljävel, som om det är något viktigt. Vilket det i mina ögon inte är. Jag struntar fullständigt om Sverige inte får spela fotbolls-VM i arabiska öknen, hos Ture Sventons kompis herr Omar eller inte. Jag förstår inte att någon orkar bry sig om sådant, när ett helt lands invånare utsätts för krigsbrott och mord. Jag skiter faktiskt fullständigt i om en amerikansk skådespelare slåss på någon gala eller om folk utklädda till julgranar och näbbmöss sjunger på TV. Jag har i stort sätt tappat förmågan att bli glad överhuvudtaget.

Så kämpar jag på hela tiden, för att inte helt tappa lusten för allting. Jag jobbar ju lite nu för tiden och såg tidigare fram mot det. Men sedan kriget bröt ut får jag kämpa, med att få kraft att ta itu med något alls. Känner mig ibland overklig, som om jag lever i en jävla mardröm. Jag vill bara vakna och förstå att det inte är på riktigt. Vilket jävla mörker.

Gud finns alltså inte eller så är han lika maktlös, som jag är. Djävulen sitter i sitt helvete och känner sig misslyckad. För han är ju jämfört med den ryske presidenten, en amatör vad gäller ondska. Man får hoppas att den jäveln en dag förs till Nürnberg, där man förut dömt hans tyska föregångare och att han där får ett lämpligt straff.

Det diskuteras om Sverige skall gå med i NATO. Jag tror att det kan vara en bra idé. Det enda som talar emot, är att det finns en risk att den förra presidenten i USA kommer tillbaks. Då kommer ju bägge supermakterna styras av lögnaktiga galningar, som är fiender till demokrati och rättsstat. Som borde låsas in på dårkista. Att vara med i samma förening som Ronald McDonald är ju inget man ser fram emot.

Snart är det påsk. Då vi firar att gud lät tortera ihjäl sin egen son. För att därefter återuppliva honom för våra synders skull. Vilket verkar både grymt och konstigt. Mina synder är inte värre än att jag kan tänka mig att bära dem själv. Inte behöver någon stackare korsfästas för dessa. Jag lär väl ändå få bära min skuld och skam. Det lidandet får ta mig fan räcka. Men jag borde egentligen kunna förlåta mig själv, för alla dumheter jag gjort. Värre är de trots allt inte.

Det har varit förbannat kallt. Vilket får mig att tänka på Lars Wivallius dikt ”Klagevisa över denna torra och kalla vår. Den skrev han 1642 när han var inlåst på grund av att han lurat en stackars dansk tjej att han var adlig och fin. Hon gick på det och gifte sig med honom. För detta tilltag blev han inlåst i åtta år och för att få tiden att gå skrev han dikter. Bland annat denna ”Klagevisa” Som börjar:

”En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, förbarma!
Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river. ”

Ja, gud hjälpe, säger jag med. Fast han inte finns. Jag har inte sett något som helst, som talar för att så är fallet. Den ryske ledaren och patriarken för dess ortodoxa kyrka heter Kirill. Han välsignade det ryska angreppet på Ukraina. Tyckte att det, i guds namn, var en utmärkt idé. Vad gud tycker har jag ingen aning om. Hans åsikter tycks ju kunna låna sig till vad som helst.

Dikt i denna tid:

Så står jag
inför tidens
mörker.

Även jag
läser om det
meningslösa.

Att jag när jag
går in i framtiden,
kan låta allt hopp
fara.

Nio kretsar av
helvete och ingen
utgång i sikte.

Jag lyser mig fram
med minnenas facklor
av ljus.

Ett steg i taget.
Varje dag en seger.
Lågan fladdrar i
blåsten.

Ett steg i taget.
Varje dag en seger.
Lågan fladdrar.

Peter